lördag 21 november 2009

nej vi är inte några narkomaner, vi är mest bara människor

Den förlorade mamman möter den upphittade sonen.
Som gjort för en riktig snyftare.
Men nej. Här är knastertorra ögonkast. Uppstyltade meningar utsagda med knarrande stämmor. Doft av svettiga armhålor och deodorant.
- när är det middag då?
- fem
- jaha. Är maten som den ska
- nä
- nähä
Tystnad och ännu mer tystnad.
- Får du hjälp att fixa studier och sånt medan du är här?
- nä
- jaså
- fan kan du hålla käften eller?
- nä

Och så det där samtalet med den där som kallar sig något annat än terapeut. Titeln är skyddad så jag antar att han inte är utbildad. Kanske självlärd. Gått de tolv stegen och varit nykter och vet allt om att sitta i ring och säga att man är narkoman.
Eller gathora.
Som om det är ränder som aldrig går ur. Genetiskt fastetsade. Som man ska påminna sig om, hålla fast vid och gärna vara stolt över. Åtminstone om man sköter sig.
Sköta sig betyder att följa programmet.

Mina gener har en sorts allergi mot alla sånadär program. Och jag är rädd att min son ärvt en del av de där generna.
För han reser sig upp mitt i samtalet och meddelar, att han inte tänkt titulera sig narkoman eftersom han tycker att han är människa i första hand och nu skulle han ta en rök skarume morsan.
Ja jagskamed.
Fast vi säger ju inget vettigt medan vi röker.
Inte sen heller.

En sak är jag rätt säker på.
Jag kommer inte att vara med på någon familjevecka. Vi är inte familj för varandra. Har aldrig varit och ska inte låtsas som vi är.
Jag är upphov till en del av de gener han måste handskas med.
Mer är det inte.
Sen får vi se om det kan bli något annat av det.
Om han vill.

men bara då.

15 kommentarer:

Anonym sa...

Under mitt arbetsliv kommenderades vi då och då av den offentlige arbetsgivaren till konsultförmedlade sitta i ring-utbildningar.Just den är psykologen tog lite fel bland damerna i litteraturhistorien.För den som läser kommentarerna och inte vet det, är dikten skriven av Karin Boje på 1930-talet medan Anna Maria Lenngren verkade på slutet av 1700-talet........



Den karismatiske psykologkonsulten-
han hade allt. Manchesterkavaj, polokrage, snygga jeans.
Håret lite pojkaktigt ostyrigt,
lätt till ett leende som spred sig till ögonen,
ett manligt men mjukt kroppsspråk.

Och jag tänkte: Vilken jävla spya

Var och en fick sin beskärda del
av odelad, varm uppmärksamhet,
blev sannerligen sedd av de
glittrande, uppskattande ögonen

Och jag tänkte: Falsk som en trekrona

Så började han tala, med en låg, varm
välmodulerad röst med gott bukstöd -
Han läste en dikt som han visste
låg de flesta i auditoriet nära

och när han kom till slutet
var det faktiskt inte utan
att en och annan tår glänste
hos de mest lättrörda:

Bryt upp, bryt upp!
Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr!

Hans röst var så mjuk, så smekande,
när han, efter en lagom paus, angav författaren:

Anna Maria Lenngren

Och jag tänkte: Tack gode Gud!!

Så fick jag ett ohejdbart skrattanfall
skrattade i ren ondska så att jag grät
(det har jag efter mamma)
och när jag kunde tala igen
sade jag att han var en stor jävla nolla,
tog bilen och åkte hem.

Men som sagt, allt är bättre än Skärholmens station eller Centralens toaletter och nu vet i alla fall killen att det finns någon annan som vet...
hälsar Papillon

XXX sa...

Just ja, på hans villkor och när han vill. Han har ju åratal av testande av dina gränser att ta igen så det blir nog både hetsigt och segdraget. Jag hoppas för hans skull att du har modet och tålamodet och för din skull att han ger dig chansen att visa vem du är och att man kan ändra sig.

Att ni har smartheten och intelligensen båda två står helt klart.
Lycka till.

Ebba G sa...

Ack min käre Papillon - jag tror inte litteraturhistoria ingår ens för de psykologer som har examen. Så vitt jag vet har de inte heller tid för vanligt enkelt umgänge under studietiden enär all deras energi går åt till att skaffa den där varma blicken och de rätta skrynklorna på klädedräkten. (Gärna mjuk manchester) För behandlingshemmets personal handlar det om att tillbringa ett antal år med flaskan dessutom.
Nä men.... alltså man kan ju raljera. Det är klart det är bättre att vara med i AA eller NA än att dö på en toa.

Hemska tvilling - Oavsett om han väljer att lära känna mig så jag får lära känna honom är han vuxen. Jag kommer aldrig att kunna ge honom det han inte fått. Jag kan aldrig bli det han längtat efter, det är för sent. Man kan inte gå baklänges i livet. Han måste sörja och gå vidare precis som jag. Och i den sorgen kan vi kanske hjälpa varandra. Men inte genom att försöka kompensera. Man kan bara leva nu. Och jag tror att det räcker.
.... ja, alltså det här skulle jag kanske blogga om endera dagen.

XXX sa...

Tror att du har helt rätt i det, men att våga släppa fram sorgen beror ju på om han vågar lite på dig. För varför skulle han blotta sig om du ändå skulle dra från honom igen. (Kanske han tänker...jag utgår bara från hur jag själv skulle tänka)

Ja hur som, lycka till.

Ebba G sa...

Du tvilling - som nog inte är så hemsk ändå... Klok är du i varje fall.
Det är klart att jag måste utstå allt det sega eländiga slitet med att bli trovärdig. Att visa att jag vill finnas. Ja!!!
Jag är nog rädd själv, att bli avvisad - så det gäller väl att inte förväxla min egen rädsla att bli lämnad med hans rädsla för detsamma. För gör jag det... ja då drar jag, och lämnar honom med en bekräftelse på att det inte går att lita på mig...som ju inte heller har så lätt att lita på någon mer än mig själv.
Jag behöver sånahär kloka tvillingkommentarer!! Tack!!

Unknown sa...

Jag läser lite kommentarer och känner som om jag skulle kunna ge lite av mig själv här. Det handlar självklart om dom 12-stegen. Att dom tvingar än att erkänna och ta kontakt med dom man sårat skapar ännu mer ångest. Det som man åsamkat andra kan man aldrig gottgöra genom att söka upp och be om förlåtelse, fan, jag funderar på om man någonsin blir förlåten för allt man gjort.
Jag beslutade mig för att låta bli att göra detta och istället gå vidare i livet. Det funkade för mig och kan med andra ord göra det för andra också.
Att din son vägrade kalla sig för narkoman är ett friskhetstecken vill jag påstå.
DÄR hade jag ett megastort problem om att behöva kalla sig narkoman då jag inte använder droger längre. Det håller människan kvar i ett tillstånd i alla fall jag strävade att komma ifrån.
Varför ska vi m'nniskor hela tiden sätta etiketter på varandra??

Comvidare sa...

Jag tänker bara att det var han som ropade på dig. Av någon anledning, han ropade på dig. Kan man göra så mycket mer än att vänta tills han vågar berätta vilken den anledningen var?

Anonym sa...

Ebba... följt och tagit del av men ej förstått förrän nu. Du är ju inne på rätt spår hela tiden men har aldrig ställt den rätta frågan. Ställ den och fundera några varv... frågan är lika genial som den är enkel och fungerar alltid: Vad Är Problemet?
Skippa flosklerna och sätt fingret direkt på den ömma punkten.
/ SFA

Ebba G sa...

Åh vad jag älskar att läsa alla kommentarer, att få ta del av tankar runt sånt som är mitt liv. Det där att få tänka andras tankar en stund. Ta in, tugga, svälja en del och spotta ut en del.


Johnny A - i den mån det finns något att förlåta är det väl bra att göra det - eller att be om förlåtelse. Men jag tror - som du - att det är mycket som inte ska ta den vägen. En del skit är helt enkelt delad skit där ingen enskild har skulden. Det får man genomleva och "skudda stoftet från fötterna" och gå vidare.
Fast somligt behöver man ju lufta - alltså få prata om, (men utan att försöka hitta skuld)...
Skuld får väl aldrig bli centrum...

Comvidare - det var inte han som tog kontakt med mig, jag hade sökt honom först. Sedan kom en fråga från behandlingshemmet om jag kunde komma. Han ville inte, han blev mer eller mindre inmålad i ett hörn. Jag tänker inte forcera något. Men blir kvar. På mitt sätt. Inte behandlingshemmets.

Anonyma du som tänker att man bara behöver fråga efter vad som är problemet...
Men du, det här är inget problem.
Det är liv.

Cecilia N sa...

Jag anar kontexten för det förra inlägget ...

Och då blir ju funderingarna där: för vem ska jag svara? Vem är svaren bra för?

Ebba G sa...

Cecilia - Det där med att hitta problem... söka rätt på problem att lösa, är väl ett sätt att försöka ha kontroll. Så att det vi sysslar med blir just att hitta och lösa problem. Inte att leva, och låta leva. Mänskligt men ... för mig fungerar inte livet så.

Jag är inte ens säker på att alla frågor ska besvaras...med något annat än en annan fråga.

Comvidare sa...

Då missförstid jag. Hm. Om jag vore i hans situation så skulle jag också säga "håll käften" och förmodligen en hel del saker också...

Anonym sa...

Ok Ebba, det är liv och inget problem. Varför framstår det som att tillvaron har vissa problem då om det inte är så?

XXX sa...

Ebba, vi kan väl förena oss i att jag är hemskt klok??? :-)

Nja, jag vet inte om jag är klokare än andra men jag är väldigt bra på ställa frågorna som får det att blinka till i hjärnan, de där som inte lämnar en riktigt innan man besvarat dem. En hemsk, jobbig och klok tvilling är nog vad jag är.

Unknown sa...

Det har du ju alldeles rätt i som sagt.
Ha det bäst, gör bäst och må bäst osså en kram också.