fredag 20 november 2009

Hur skulle det sluta?



Alla som gått i skola kommer säkert ihåg en sorts läroböcker med fylleriövningar. Ni vet de där meningarna med tomma linjer där det skulle stå ett rätt ifyllt ord. Det fanns bara ett som var rätt.

Jag brukade roa mig med att hitta andra ord som kunde vara lika rätt. Och så ta en diskussion med lärarinnan om huruvida det kunde vara möjligt att den som skrivit läroboken inte visste allt.

Jag vill minnas att min "fröken" blev rätt frustrerad över mina idoga försök att slå sönder alla sånadär förenklingar av världen.


Fylleriuppgifter förresten... på något sätt kan jag se en koppling till fylleri på ett annat plan.

Om det bara finns ett rätt, bestämt av någon osynlig människa som skrivit det facit man ska hålla sig till- då har man möjlighet att sortera.
Då finns det nämligen människor som kan räkna ut vilket svar som är önskvärt, och som skriver det, och så finns det människor som inte kan räkna ut det rätta svaret.

Dessutom finns några som räknar ut vad som ska vara rätt men som tycker något annat och antingen skriver det där andra eller fogar sig och skriver det "rätta" för att uppnå något syfte. Antingen för att passa in, få ett betyg eller för att bli omtyckt.

Några kommer att skriva "fel" svar - för att de inte kan gå med på att det bara finns ett rätt.
Andra skriver "fel" för att de inte kan se vilket svar som skulle vara det rätta - men har en annan idé om svaret. Och några kommer att skriva fel svar för att provocera.

Kanhända somliga blir så frustrerade att de låter bli att svara. Och ytterligare andra försöker få fatt i den som hittat på frågan för att diskutera saken.

Hur det än är med orsakerna till vilket svar, vilket ord man fyller i på den tomma raden, så säger det rätt lite om vad en människa är kapabel att förstå eller om vad den människan kan om ämnet som behandlas av den mening där ordet ska fyllas i.

Tänk om det är på samma sätt med resten av livet...
att det finns en massa meningar som är färdigskrivna - med lämnade tomma rader som vi ska fylla i på "rätt" sätt för att få godkänt.

Att vi ska lära oss att bara variera sättet att skriva eller uttrycka just det rätta svaret. Inte komma med andra svar eller - gud förbjude- skriva helt nya meningar.

Hur skulle det se ut?

Om folk började skapa nya förutsättningar, andra sorts skolor, sätt att ta hand om barn och gamla och ännu värre - tänk om människor skulle säga " det är inte för att vi köper mer som vår ekonomi blir bättre"


Huvva

hur skulle det sluta?


5 kommentarer:

Mångmamma sa...

Mycket bra tänkt.
Kan bara hålla med om att världen är en anings för fyrkantig.
För allas skull!

Birgitta sa...

Går mot stömmen hela dagarna. Det är jobbigt men jag lever!

Den hemska tvillingen sa...

Ja herregud människa, hur skulle det se ut om man trotsade normen? Vad skulle samhället vara om alla inte gör lika?

Tok heller, klart att vi måste göra som alla andra va. Eller? ;-)

Cecilia N sa...

Fy så intressanta funderingar!

Jag tror det var i sexan som jag svarade så där obstinat på frågorna i OÄ-uppgiftsboken: "Vad heter huvudstaden i Argentina?"; "Jaadu, det kan man fråga sig ..."
Inte på proven, men på lektionstid.

Antagligen var jag rätt less ...

Jag anar att man nog bör sortera mellan tillfällena: ibland bör man svara enligt mallen så att man kan få gå vidare (ifred). Ibland behövs det att man ruskar om genom att svara med ett "konstigt" svar.

Tentor är ett tillfälle där man bör svara "rätt". Men det skadar nog inte att berätta om man tycker att det är en konstig fråga eller att den väckt "konstiga" tankar.

Ebba G sa...

Tänker att jag själv nog tycker att det är orimligt att ställa upp på att det bara finns ett rätt svar - men att det ändå är möjligt att gå med på en tolkning av verkligheten där vi kan mötas.
Skolans värld borde väl egentligen vara den miljö där människor lär sig vara ödmjuka inför varje perspektiv. Och också lär sig att vara nöjda med ett perspektiv i taget. Att kunna njuta av utsikten från berget betyder ju inte att man inte också kan överväldigas av mångfalden i dalen - som man alltså såg på avstånd från berget. Vilket perspektiv är rätt? Nä just det. Båda... eller inget.
/Ebba