onsdag 25 november 2009


- Nä jag kan inte prata så mycket i kväll
- varfördetdå? Har du lärt dig några sånger då?
- nej inte en enda en.
- Men jag har gjort en.
- får jag höra?
- Ja såhär är den
och så sjunger hon med en melodi som handlar om blåsippor i vanliga fall
-Änglar är vita och svarta och grå
går alltid nära dom barn som är små
Skyddar mot svininfluensa och löss
älskar att skrämmas med spindlar och möss

och så fnissar hon så hela telefonnätet nästan spricker.
Då kan jag nästan inte hålla ihop mig.
Det gör så ont. Så ont att jag nästan kräks.
Och jag förbannar mig själv och vill helst bara sjunka femton famnar ner i marken.
men jag säger bara att
- vilken tur att ingen av oss är rädd för spindlar och möss då!
- ja men stackars dom som är det för dom vet ju inte att det är änglarna som gör att dom blir rädda.
- hur menar du?
- ja om man är rädd och det kommer en ängel så blir man inte rädd.
- nähä
- För jag såg en stor spindel och då visste jag att ängeln var där så jag blev inte rädd sörru.
- Hm.
- Skarusova nu?
- Ja jag ska det. Ska du?
- Mm.


Och så pussade vi telefonerna och jag såg att det låg en lapp på köksbordet och tre sms i telefonen och jag vill bara dö.

Men så ser jag

det sitter en spindel i kökstaket.

Och jag är inte rädd.

4 kommentarer:

Johnny Andersson sa...

Oavsett hur vi betett oss i livet så får vi en slags kvittens om att som föräldrar så är vi guld värda.
Det jag läser om din dotter och dig får mig att bli rörd och känna massor. Jag har upplevt och upplever detsamma med min flicka och det är stort, större än vad det finns ord att beskriva med. DU gör ett jättejobb med hur du beskriver det, nåt jag inte skulle ens tvinga mig själv till.
Det gör ont i själen att läsa att du hela tiden gråter. Jag brukar säga att tårar kommer av det skälet, att det känns bättre efteråt.
I alla fall är det så för mig. Jag förstår att du har massor av obearbetade känslor att jobba dig igenom, och jag vet att du gör det.
Sänder en hel hög med bamsekramar till dig och samtidigt önskar jag att dom hjälper dig!

Ebba G sa...

Tack för alla kramar! Bamsegoa!
Jo, jag gråter alltid en massa. För allt. Men det är OK. Det är rätt skönt att låta det vara så.
Det är väl som du säger, det finns en massa gammalt att ta itu med och det är inte smärtfritt. Inte ett dugg.
Men det mesta är faktiskt bättre än jag någonsin haft det.
Skickar en massa goa kramar tillbaka!
/Ebba

Johnny Andersson sa...

mmm, det kändes mysigt, tack!

Comvidare sa...

Jag känner igen känslan av att det gör så ont att man vill kräkas. Men det är inte snöns fel... Det är hjärtats. Och du ska vara jävligt glad att du vill kräkas, för det betyder att du har ett fantastiskt fint hjärta! Grattis!