måndag 16 november 2009


Isen lägger sig runt oss när vi sitter på E:s säng mittemot varandra. Stirrandet kommer liksom aldrig av sig. Vi bara glor och hummar. Och blir frostbitna.
Jag är dum nog att fråga om framtiden och skola och liv...
och E är dum nog att spy något om att en som skitit i att bry sig kan hålla käften.
Så det gör jag och fortsätter glo medan isen lägger sig.

Sen kommer den där terapeuten med en kanna kaffe.
och jag kan inte hålla käften längre. Nädå, jag säger något spydigt om att koffein också är beroendeframkallande.
Och ångrar mig såklart direkt.
Inget blir bättre av att jag också bär mig åt som en småunge i en sandlåda.

Under den guidade turen i behandlingshemmets alla skrymslen - vi tittade till och med in i städskåpet och konstaterade, att där stod en riktig städvagn med fyrkantig svabbhink och utbytbara torrtrasor på levang - alltså under tiden vi gick omkring och tittade på allt det som E ser hela dagarna lät vi bli att säga ett enda vettigt ord till varandra.
Och den sista timmen innan jag åkte fortsatte vi lika frostigt vårt gloende och tigande

Sen, i taxin när jag var på väg till bussen kom alla tankarna. Jag har alltså en son som är lika gammal som jag själv var när jag medvetet prostituerade mig för att få ihop till mina egna och hallickjävelns silar. Barnet som aldrig blev mitt, som jag inte ens saknat eftersom jag förnekat hans existens håller på att etablera sig bland de där tjackpundarna som var min värld. Och om E är lika smart som mina två döttrar lär han inte ha svårt att räkna ut hur han ska få brudarna att ge honom allt han behöver för att slippa se verkligheten med rena ögon.
Jag har mig själv att skylla för hur jag levde mitt liv.
Men E... blev övergiven och bortlämnad och sviken och... försöker kanske hitta sin mamma bland silar och stål.
Och så sitter jag här, nykter med egen lägenhet och jobb och allt.
Det duger nog inte att bara sitta och vänta.
Jag tror jag måste sticka en massa vantar och mössor och köpa kalsonger och bjuda på varmkorv. Och kanske ett eller annat ord.
Om det får plats några mellan istapparna.

...

11 kommentarer:

Anonym sa...

Det känns ju oerhört tryggt att svabbhinken på behandlingshemmet är fyrkantig- hygienen framför allt. Jag hade en polare som studsade fram och tog vatten till en sil från baljan kring Orfeus utanför konserthuset.....
Du får gärna låta E använda mig som bollplank, jag har varit ställföreträdande farfar förr.
Jag menar,f.d pundare, överårig, överviktig, lagom alkoholiserad - vad kan en yngling mer önska...
hälsar papillon

Anonym sa...

Hej Ebba.
Har du någon mailadress? Vore bra då jag inte klarar av att skriva så "öppet". Om inte....så vill jag du ska veta att du är verkligen one of a kind!!!!////<3<3<3

Kamilla sa...

Jag har själv två grabbar i tjugo-årsåldern. Inte alls i samma sits. Men det jag ville säga är att jag kan i mycke känna igen dina problem. Oavsett vad och hur så krävs det mycket för att nå fram. Man vill liksom nästan hoppa upp och hoppa på dom,, FATTA unge!
Men du verkar ha styrkan att klara detta, du om nån!
stor kram K

Gråa musen sa...

Hade en kompis som hade en förlossningspsykos eller liknande och försköt sitt barn känslomässigt i många år. När sen sonen trasslade som vuxen skrev hon följande brev varje dag.

Jag var trasig du var hel. Nu är du trasig jag är hel. Låt mig ta av min hela del. Jag är hellre trasig om du är hel.

Ebba G sa...

Papillon - jag ska, vid rätt tillfälle framföra, att det finns en föredetta pundare med en andedräkt som hämtad ur en bättre överklassfilm... en sån som vet att livet är en resa.. och som har lämpliga farfarsgener att dela med sig av. Puss!

Anonyma du som vill ha mailadress... jag har valt att låta bli för att slippa ha dåligt samvete eftersom jag har proppat varenda timme full med studier jobb, barn, mera jobb, blog och så lite sömn... Men en dag, när pensionen dimper ner på kontot varje månad... då!!! Men jag uppskattar att du läser! Kram!

Kamilla - två!! Då var dom i tonåren samtidigt också! Wow, du har haft häcken full!

Gråa musen - tack för att du delar med dig - fast jag måste nog säga, att jag tycker det fattas en liten del i kompisens mening. Den som berättar, att man kan bli två hela.
Det måste inte vara en trasig och en hel.
Glad att du är tillbaka dessutom - och tänker, att det där med sorg tar sin tid... resten av livet kanske. Men att man så småningom kan bära den som en skatt av minnen... kanske.
Jättekram till dig.

Comvidare sa...

För att smäla is så måste man tillföra energi. Hur mycket beror på isklumpens storlek. Och allt vi vet om is är att det mesta gömmer sig under ytan.

Så det är väl bara för dig att börja jobba med isen, om det är det som du nu bestämt dig för att göra. Jag håller tummarna att din tjurskallighet är större än sonens.

Anonym sa...

Du, även om din son fick en jobbig start så har han själv valt – i samma utsträckning som du en gång valde. En trygg bakgrund räddade inte dig, en otrygg stjälpte inte honom. Ja, han är arg och har rätt att vara det. Men där och då valde du antagligen ändå det bästa av två onda ting, det borde ju faktiskt ha blivit bättre för honom att bo någon annanstans än hos en prostituerad knarkande mamma (det är vad du skulle ha varit för just då var du inte i stånd att sluta). Så ha inte dåligt samvete över vad du inte klarade då. Försök bara göra det bästa du kan nu.

Jag tycker att du är så oerhört stark som även i dag kan se att dina döttrar nog mår bäst av att få stanna i de hem där de har vuxit upp. En vän till mig har själv avsagt sig vårdnaden om sin dotter för att hennes psyke het enkelt inte håller, de träffas men dottern bor hos sin pappa på heltid. Det gör mig sorgsen eftersom jag vet hur mycket min än älskar sin dotter och vill ha henne hos sig hela tiden. Men det gör mig också oerhört stolt att hennes kärlek och självinsikt är så stor att hon har gjort det här valet.

Jag vill också säga att jag tycker att du skriver så oerhört bra. Kloka iakttagelser, uttryckta på ett träffsäkert sätt. Jag har inte kommenterat förut, men läser varje dag ...

Grattis till ditt nya liv!

MonasUniversum sa...

Har i skrivandets stund inte tid att läsa tidigare kommentarer, så med risk att jag upprepar någon annan:

skriv ett brev till honom Ebba.

Brev är alltid bra. Man kan prata utan att bli avbruten. Man får en himla massa sagt, som ibland kan vara svåra att ta fejs to fejs.

Paula sa...

Håller med föregående talare, Han har själv valt, lika så som du valde, men med tiden och ditt engagemang i hans framtid har han ett stöd. Även om han inte ser det nu så kommer din närvaro stärka honom.
Kram

Den hemska tvillingen sa...

Önskar jag kunde hjälpa dig med vantstickandet och kalsongfixandet men det går ju inte, det måste vara morsans vantar och kallingar :-)
Så min fina Ebba, sätt igång och sticka och ha dig, förr eller senare når gåvorna fram. När istapparna har smält och ni kan se varandra som ni är, med fel och brister.

Och du, glöm inte bort att ta hand om dig själv nu.

Anonym sa...

Då jag gjorde en behandling a´la 12-steg/NA för många år sedan så blev jag påtvingad av terapeuten att återuppta kontakten med min farsa.
Visst, det fungerade kanske halvhjärtat till en början på falska grunder. JAG kan eller vill inte ha med den idioten att göra mer, och jag önskar att fanskapet dog, gärna idag.
Om detta skulle gälla mellan din son och dig så kanske det är bättre att låta leva istället och fortsätta sin egna inslagna väg. Jag förstår att det finns känslor för honom, men hur starka är dom egentligen?
Som fd missbrukare ligger det oss i fatet att vi vill att allt ska hända direkt, gärna helst igår, eller i alla för mig.
Den dagen kommer då det faller på plats i själen vad som är riktigt att göra eller tvärtom.
Glöm inte bort dig själv i det här nu, Kram!