söndag 8 november 2009


Vem har sagt att man måste vara människa för att be!!
*ler lite snett*
barn och hundar vet bättre.

Men just nu funderar jag mer på det här med att vara ensamförälder. Träffade en rätt jämnårig kvinna på restaurangen igår, inhyrd för det stora kalaset vi hade, hon skulle servera och gick bara omkring och grät medan vi dukade.
Jag som vet vad en tårcontainer kan innehålla av väta tog fram en kökshandduk och sa att hon kunde snyta sig i den när hon först vätt ner ett halvt dussin servetter. (sånadär i linne, vådligt dyra att hyra för en kväll)
Då brast det för henne.
Och så berättade hon att hon hade tre barn med en man som plötsligt bekände att han träffat en annan - man - och skulle ta ut skilsmässa för att det inte var rätt att stanna med henne när han var kär i en annan av rätt kön och allt.
Sen hade han packat en väska i ren Hollywoodstil och dragit iväg för att idka kärlek. Till barnen hade han sagt att han skulle flytta och att han älskar dem.
Nu står hon där utan att veta om hon har till mat och hyra, utan adress till karlkräket och utan att förstå något alls. Barnvakten för kvällen skulle gå hem vid tolv - men festen slutade inte förrän ett och sedan är det ju efterjobbet. Så ungarna skulle sova ensamma i två-tre timmar.
Herregud vad folk har det!!!!

Men då tänkte jag på mig själv som sjappade innan jag ens fått till något som kunde gå sönder.

Och sedan kom de där tankarna på vad bön är. Om det är att kalibrera sig så att det blir balans, så att man ser vad som är viktigt och vad man behöver göra och vad man ska låta bli...
Inte vet jag.
Men i så fall rekommenderar jag att vi alla går i böneskola innan vi har oskyddat sex och blir med barn. Så att vi vet vad vi gör.
Typ.
Fast... när nu barnen ändå finns... ja, jag har ju upptäckt att det är det bästa som finns i hela världen. Och att jag är glad att jag är mamma. Och lycklig för att mina döttrar har familjer som älskar dem. Även om jag ju också önskar så det värker, att jag vetat bättre än att sumpa chansen att själv vara en del av den där lyckliga familjen som håller ihop och har balans....
Cynikern i mig viskar nåt just nu:
- ja du slipper ju i alla fall att karljäveln hittar en annan och överger dig!

3 kommentarer:

sandra sa...

jag skrev just i en tidigare blogg idag hur jag längtade efter barn..haha dock letar jag ännu efter karljävelen ;)

Comvidare sa...

Jag undrar hur man bara kan tacka för sig och gå. Som om barn kommer med ett val. De gör de inte. Ansvaret sträcker sig från fröet till evigheten.

Min pappa gjorde samma sak. Tackade för sig och gick, med orden "du får barnen". Skitstövel säger jag.

Ebba G sa...

Comvidare - jag tar åt mig. Jag var och är också en skitstövel som sket i att ta hand om mig själv och mina barn.
Hoppas på att kunna ta ansvar för mina fel och på att få förlåtelse för de skador jag orsakat.
Önskar dig en pappa som också tar det ansvaret. Och att du själv kan förlåta. Det är så himla jobbigt att leva med en skitstövel i huvudet. Typ.