tisdag 3 november 2009

Alla kommentarer....läser och tänker och läser igen.
Och vet att vi har våra liv. Vi går våra vägar genom olika sorts landskap.
Jag ska såklart göra vad jag kan för att finnas för den son jag aldrig ställt upp för. Behöver han mig ska jag finnas där och vara den jag är. Inte för att uppfylla några önskebilder eller för att bli något jag inte är. Han har den mamma han har. Det är mig han ska lära känna precis som det är honom sådan han är som jag ska lära känna.
När jag åker till behandlingshemmet är det inte för att följa något program - jag vill inte och ska inte själv in i någon behandling. Min son är vuxen, vi måste hitta en vuxen relation - jag kan aldrig ge honom det jag inte gav när han var liten.
Om han väljer att stanna i tolvstegsprogrammet måste det ju vara för att det är bra för honom.
Jag kommer inte att följa det, mer än just när han behöver det, just nu. Sen måste vi hitta en annan relation, utanför alla program.
Varför det då?
Jo för att man alltid måste respektera sina egna vägar. En del människor har vägar som går att leda genom tolvstegsprogram eller andra ordningar.
Andra har vägar som måste gå på något annat sätt.
Som min.
Det går liksom inte ihop med min personlighet att gå på möten, följa en förutbestämd ordning där missbruket finns någonstans i centrum. Det må vara för att man så småningom ska kunna leva med livet i centrum - och det är säkert väldigt bra för dem det passar.
Men... min väg går där människor ser på gathoror och tjyvpack med oförstående ögon och avståndstagande blickar. Jag trivs inte där jag träffar mina jämlikar när det gäller utanförskap. Jag behöver släppa mitt missbruk utan att identifiera mig med andra som också har missbrukarerfarenheter och utan att behöva hålla reda på när jag la av - om jag nu har lagt av, vilket jag inte tänker bry mig i. Jag missbrukar inte. Punkt. Har jag gjort det? Ja visst. Men det är inte viktigt annat än i det perspektiv som säger, att allt liv är erfarenhet. Och all erfarenhet är nyttig på ett eller annat sätt.
Så... även ett besök i tolvstegsvärlden är säkert nyttig.
Men be mig inte stanna.
Jag respekterar och stöder gärna dem som väljer den vägen. Och jag ber att själv få bli respekterad och stödd på den väg jag väljer.
Så.... det blir nog bra.
(och nu lär jag väl bli överöst med kommentarer om hur bra tolvstegsprogrammet är och- JA jag tror er, jag tror det är det bästa som finns av behandlingsprogram för oss som gått fel. Om man behöver och vill ha behandling är det antagligen just vad man ska välja, så jag kan bara hålla med. Och ändå gå min egen väg...)

Och så är jag så genomtacksam för alla ni som läser och bryr er!!!
Kram!

7 kommentarer:

Tina sa...

Det är så svårt ibland att skriva en kommenatar och få fram precis det man menar..

jag menade inte i min kommentar att du skulle gå igenom behandlingen utan jag menade att du är stark och klarar ta denna relationen med.

Jag respekterar NA högt men jag vet också att det INTE passar alla. Men jag är lycklig för att det funkade (och är den ända behandling som funkat för honom) för oss och kommer alltid vara tacksam för det.

kram på dig

Ebba G sa...

Tina - såklart att du inte menade!! Det jag skriver om är nog mest mina egna lite förvånade funderingar - att jag tydligen har en väg... du vet, när man levt i kaos finns liksom inga vägar och inga medvetna tankar om att följa eventuellt uppdykande sådana.
Nu tänker jag klart för första gången på många många år - och inser, att jag inte bara ska respektera mig själv - utan också andra.... Det är lite häftigt.
... sen vet jag ju inte om min son kommer att gå vidare i sitt missbruk eller inte. Han är på behandlingshem nu... men det är väl rätt tveksamt vad det leder till. Vad det än blir är han ju någon jag tänker bry mig om. Så.. fortsätter han använda droger kommer jag att tvingas ta ställning på ett annat sätt. Phu!
Men det är klart att man klarar det - frågan är väl bara på vilket sätt!
Kram!!

Johnny Andersson sa...

Vi har samma inställning till det här med NA måste jag säga. Det är bra för dom som VILL ha så att säga.
Min "Väg" gick via NA ett tag men jag upplevde det som skitjobbigt att hela tiden höra samma historia upprepas med ett annat ansikte.
Nej, jag avbröt den här ångestresan som det blev för mig, och tog tag i situationen själv istället.
Förmodar att besöket kommer bli lite jobbigt för dig och jag menar inte bara det här med sonen. Terapeuterna är riktiga "pain in the ass" så länge man inte går deras väg och det verkar som om alla har gått kursen, att inte fatta när en "annorlunda" person säger att den inte vill.
Kram kram hela da´n!!

annA sa...

Jag läser och funderar... (utan att ha någon som helst kunskap eller erfarenhet av missbruksvård/hantering) Den rätta (finns det någon?!!)vägen ser nog olika ut för alla. Det gäller nog att ha/finna STYRKAN till det som "hanterar" en själv bäst. Känns som det kan vara en anledning till att du är där du är idag. Själv har jag haft en pissig dag i svenssonvärlden pga surkärringar! Det var det där med olika perspektiv... HA ha ha Lev väl.

peter sa...

Den vägen som funkar för dig tycker jag verkar vara en bra väg... den vägen som jag har valt är den som funkar bäst för mig...

... å jag har bestämt för mig att ALLA vägar leder till Rom...

... eller???

(((kram)))
peter

Ebba G sa...

Peter och AnnA och Johnny och alla...
Kanske är det så att så länge man vill fixa sitt liv så är det inte så himla viktigt på vilket sätt man gör det (så länge man inte skadar någon med sin väg)
Det viktiga är ju målet.
Rom eller vad det nu är. Fast... ibland är väl själva vägen ett tillräckligt mål. Själva livet är väl en väg och ett mål på en gång.

EvaT sa...

Hej starka Du !
KlokEbba skulle jag vilja säga. Oavsett vilken väg du väljer så önskar jag dig och sonen lycka till.
Sen så finns det pain in the ass personal inom alla former av hjälp och behandlingsformer.
Skillnaden är kanske att flera klienter inom 12 steg dissar behandlingen utan att försöka ta till sig den, trots att de kanske varit på massor av andra utan att bli drogfria.
Och ändå hävdar att de vet bäst.
Men allas "braa" väg till ett värdigt liv är värd respekt.
Kram