måndag 23 november 2009




Jag hör någon sluddra, med en röst jag känner igen. En röst från länge sedan. Så jag vänder mig om och söker. Men jag hittar inget ansikte som passar till rösten.


Där sitter ett par män, den ene orörlig som en gelestaty. Jag känner inte igen honom.


Ändå, det är något med ögonen.
Känner jag den mannen?

Jag ska inte alls vara ute i matsalen, men kan inte låta bli att ta en extra sväng runt efterrättsbordet. Som om jag missat något.

Och det har jag ju.
Ögonen.
ögonen !

Plötsligt vet jag.
Nej det är ingen torsk. Inte alls.
Det är en snut. En som släpade upp mig från ett tunnelbanespår för en massa år sedan.

Och sedan pratade förstånd för ohörande öron. Eller öron som i vart fall inte låtsades notera ett enda ljud.
Då sa han att jag kunde ringa om jag fick för mig att klappa tunnelbanespår igen.

Och sen snackade vi av och till med varandra när vi möttes.
På centralen
och när han måste rensa plattan.

Nu har han kvar något av sin sammetslena röst. Och ögonen.
Och nu, när våra ögon möts hajar han till. Jag ser att munnen vill le.

Ebba! säger han med hela den geleartade kroppen.


Då brister det något längst inne i mig.
Anders! ropar jag och tårarna rinner. Ni vet, de där evinnerliga tårarna som alltid blöter ner alla jag tycker om.
Hans personliga assistent tolkar när vi pratar.


Ibland tycker jag att livet är rätt orättvist.
men Anders skakar millimeterstort på huvudet
inte orättvist
bara helt omöjligt att fixa på egen hand.

Och jag tror det ligger en oändlig massa visdom bakom orden.








13 kommentarer:

Anonym sa...

Nu fick du mig att grina.........
Kram från papillon

Den hemska tvillingen sa...

Vad härligt att han fick se dig nu. Och så skönt att du har tårar att skvätta ner folk med, man växer av vattning vet du.

Ebba G sa...

Papillon - Ja men jag har badlakan här för alla tårar. Jag har gråtit och förbannat... Men Anders är nöjd med livet. Fan, hur kan en människa vara nöjd med att livet tar slut.
Och såklart måste det drabba dom som har ett hjärta.
ALS... den där sjukdomen där man dör av att musklerna slutar fungera så att det inte längre går att andas.
Kram!

Anonym sa...

Du är en sådan fantasktisk konstnär - dina ord lockar till skratt, till gråt och får håret på huden att resa sig. En helst fantastisk ordkonstnär - skriv en bok! Jag skulle streckläsa!

Och du... jag har kommit halvvägs ur ett av alla skal som vår kropp bildar med åren... men tillbaka in i puppan - no way!

Och nej - man kan nog inte fixa livet helt på egen hand. Man behöver vänner - och människor som dig! För dina ord hjälper. Mig och många andra.

Kram tillbax
Mimmi

Cecilia N sa...

Av alla syltor i världen så "gick" han in på din. Så bra.

Cecilia N sa...

(Jag tar för givet att du känner till att första meningen är en travesti på en känd filmreplik.

Din restaurang verkar inte vara en vanlig "sylta".)

Ebba G sa...

Mimmi - jag blir alldeles rörd. Men alltså, det finns inget jag blir så glad över som att folk gillar hur jag skriver. Kram!

Cecilia N - nej, jag är helt obevandrad i filmvärlden, det har liksom inte varit plats för sånt, först nu har jag hittat in i den där världen där man sitter med en påse av något man gillar medan bilderna vaggar de andra sinnena.... gärna tätt ihop med någon som valt filmen... Så berätta gärna vad det är för film...

Markattan sa...

När jag läste det här och tänkte på annat du skrivit bestämde jag mig för att berätta för dig att dina ord är så fantastiskt välfunna. Jag ville säga att du formulerar dig så ett nobelpris i litteratur, vad det nu kan vara värt, borde vara ditt.

Den där svärtan som blandar sig med empati och formuleringskonst är vackert att få ta del av.

Markattan, som återkommer

Kamilla sa...

Jag önskar jag kunde gråta som du! Det är nog befriande på nåt sätt, tror jag!
Visst är livet orättvist ibland, kan man tycka. Men det sägs att man inte drabbas av hårdare saker än man kan hantera,,, vet inte riktigt om jag tror på det, men ändå!
kram K

Cecilia N sa...

Det är Casablanca med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman.

Några andra heta repliker från den: "Here's looking at you, kid" (skål, alltså)

"We've always have Paris" (att minnas)

"Sing it, Sam!"
(Jag kommer inte ihåg den, svarar han och tittar sig nervöst omkring.)
"I'll hum it for you" och så nynnar hon och så ...!

MonasUniversum sa...

Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser det här. Snacka om att världen är liten Ebba.

Ebba G sa...

Mona! Ja - och det underliga är att jag sett den här killen i sin elstol rätt ofta utan att känna igen honom. Men när han satt där på restaurangen och jag hörde hans väldigt tysta och ofokuserade röst kände jag igen den.

Comvidare sa...

Jag skrev förut att jag hoppades att Anders fick adressen till bloggen, men den kommentaren försvann bland ettor och nollor (mest nollor misstänker jag).

Hur som helst så hoppas jag att han också får fänglsas av det du berättar. Tror han skulle gilla det. Och är han redan här så.... "Hej Anders!"