glöd som ritar mönster

När elden liksom har lagt sig tillrätta i högra handen och lågorna slickar mörkret, då händer det att man ser saker.
Sin egen hand såklart. Och miraklet att elden liksom utgår från handflatan utan att bränna skinnet som håller den.


Men det man också ser, det fantastiska, är att själva eldens ljus kastar skuggor i mörkret. Så att ljuset markerar mörkret på ett sätt som gör själva mörkret ljust.
Det är i den sortens skuggor jag upptäcker mig själv.
Där jag minst anar det.


Det var korpen som lärde mig knepet.
Eller kanske visste jag hur man gjorde redan innan. Det där att släppa taget om det synliga för att se det osynliga.

Att sluta se problem och i stället se liv.

Att tända elden i sin egen hand och låta det kasta sina skuggor i stället för att koncentrera sig på att försöka urskilja mörkret.


Men den här morgonen vaknar jag med en varm kropp intill min, doften av söt hud och närgångna lakan. Elden i handen blir till glöd att tända gnistor av ögonmöten. Ett par grågröna mot ett annat par svartblå.


Och jag inser att den sortens glöd kastar andra sorts mönster i djupen. Ett avslöjat hjärta dunkar som vore det magma.


Som tur är finns det tid.

Frukosttid och uppsprucken himmelstid. Kajkantsprat och blyga förfrågningar.
Glöden ritar osagda ord medan grågröna ögon yrvaket mumlar om kaffe.


I kväll ska jag skära lök med eldfasta händer.