måndag 2 november 2009

Den här dagen... Först ringde ju min äldste son och lät mig förstå, att det behövs en frånvarande morsa närvarande vid den behandling han försöker stanna kvar i - han har gått i sin biologiska mors fotspår och kan nog kalla sig själv missbrukare om jag förstod det hela rätt. Just nu är han inskriven på ett ställe där man använder sig av den där tolvstegsmodellen som tycks fungera rätt bra för rätt många. Och på det här stället tycks man också hjälpa till med att hitta rötter och bakgrunder.

Och jag är väl en sån. Rot.

Så nångång den närmaste månaden ska jag iväg och bli en som finns. Och antagligen blir det väl inget pusskalas direkt. Tvärtom lät det som.

Men jag tänker inte banga. Har jag ställt till det så får jag stå för det.


Men sen... min beundrare, ni vet, han med blommorna.... Som inte heter Sven och inte Tage och inget annat jag hittar på heller. Han har ett eget namn och en egen personlighet.

Idag skulle vi ju ses - han dök upp vid tretiden, just när jag var klar med en knivig uppgift som handlar om att hitta lagtexter som passar till lite olika givna frågeställningar.

Den här gången ringde han på, lämnade fram blomman han hade med sig och tittade mig stint i ögonen och sa att man inte får skylla på praktikanten. Sen asgarvade han.

Eller rättare sagt; vi asgarvade bådatvå.

- Det heter inte praktikanten, sa han sen gravallvarligt. Det heter downs syndrom fast det går bra med mongo... och du måste ha en vas till den här.

- Mm, Det måste jag.

Och jag har ju inte så mycket grejjer... men den finurlige mannen plockade fram ett helt platt litet paket, trollade med fingrarna och vecklade ut en sprillans ny vas.

- Aha! sa han.

- Aha! sa jag.

Sen drack vi saft och pratade en massa. Jag frågade massor och han svarade sånt man kan blogga i evighet om.

Som tillexempel att döden är en sorts liv fast på insidan. Medan livet är en sorts död på utsidan.

Jag fattade inte riktigt det där och det sa jag också

Men det hade han också svar på. Minsann.

- Nä, men du kan ju inte förstå sånt eftersom du är för klok. Man ska se efter i stället för att tänka. Då fattar man.

Jaha.

I alla fall tror jag att jag har fått en riktig vän. En såndär som man kan säga allt till utan att skämmas.

Och så fick jag en bamsekram när vi skildes åt. En riktig multibamssekram.

Gissa om det var skönt!!!


10 kommentarer:

XXX sa...

Oj, oj, Här händer det grejer.

Jaha, sonen ja...Han ringde alltså! Ja det var ju det jag sa...
Tänker en extra tanke på er nu.

Anne sa...

Hej Ebba,
det är klart att du ska hjälpa din son bli hel.
Fan va starkt av honom att våga ringa. Hur gammal är han?
Önskar er all lycka. Mod till er båda. Håll fast vid honom hur mycket han än sparkar och stöter dig bort....för att han har ett helt liv av svek att testa om du pallar att vara kvar. Håll ut min vän....Kram Anne

Cicki sa...

Du verkar ha haft en händelserik dag. Han som är en sån som praktikanten verkar vara en kul kille med självdistans. Jag är nog knäpp men jag tycker att dessa praktikantmänniskor är underbara typer, inte bara de med downs syndrom utan även andra människor som inte är som andra.

karibien sa...

Tänk så märkligt livet är. Att telefonsamtalet kommer just nu., när du har en telefon att svara i. När du har fast mark under fötterna och balans nog att fatta en utsträckt hand. Det kommer säkert inte att bli lätt, men det kommer säkert att ge läkning. Till er båda.

Kram

Renée sa...

Hoppas inte sonen skyller för mycket på dig för att han hamnat fel i livet. Någonstans måste man ju ta sitt eget ansvar oxå. Ja du fattar säkert vad jag menar. Det är så lätt att skylla allt på dig eftersom du har varit där. Men det kunde ju hänt vemsomhelst liksom. Å din beundrare e väl helt underbar!!! är allt lite avundsjuk...

Nina sa...

Ibland när jag läser din blogg tänker jag att den är som en saga! Här har vi en neddekad, knarkande hora (inget ont menat med det ordvalet) som vänder sitt liv och nu är på väg att få en andra chans med ALLT! Det är som en saga! Och så inser jag.........fy faaan så djvla jobbigt det måste vara att göra den här resan!! Så lätt att bara falla tillbaka!! Det du har framför dig med din son blir nog kanske det tuffaste hittills!! Jag hoppas HOPPAS du är redo och orkar detta!! För du är stark Ebba. Annars tar man sig inte dit du är nu!! Stark, modig och nog riktigt djvla ENVIS!! :0) Och de facto...ett föredöme!! För din son och andra som sitter i skiten och vill UT!!
Sen vore det trevligt om sagan fick ett lyckligt slut! För alla inblandade!!
Lycka till och kämpa vidare. Du har allt att vinna!
Kram, Nina

Eva T sa...

Hej Starka Du !
Anhörig behandlingen och inbjudan på 12 stegs familjevecka innebär nuförtiden inte att kasta skit och hitta någon syndabock. Så kunde det se ut förr.
Man behövs där som mamma, bror syster eller bara som sig själv. Men delaktigheten är lika mycket för din egen skull som den du inbjuds av. Du fyller både en funktion och en stol och ska vara delaktig. Som någon som har en del i ens liv. Och närvarande i ditt eget.
Närvarande eller frånvarande men en person som har/haft/ kanske kommer att få betydelse.
Det är en förmån att få delta.
Det finns många åsikter om 12 steg jag anser att den fungerar för alla om man är villig och beredd att göra "jobbet" som krävs.
Det är mycket självjobb och förändringsarbete i stort och smått.
Men det fungerar.
Vilken underbar vän du hittat eller han har hittat dig.
Hans ord är bara så vackra, jag tänker sno dom ikväll och dela med mig utav dom på vårt möte.
Det låter lite 12 steg. Man ska känna istället för tänka känslor pratas det om där.
Hans :
Man ska se efter istället för att tänka. Då fattar man.
Whow.......
Kram på dig och lycka till.

peter sa...

Riktiga vänner ska man vara rädd om...

(((kram)))
peter

Unknown sa...

Jag bara älskar 12 stegs behandlingar.. Tack vare NA har jag en idag nykter sambo. 4 år i januari.<3

Hoppas hoppas att det funkar och att din son tar till sig behandlingen. Du är stark så jag är säker på att du fixar detta med!

KRAM på dig

Prestationsprinsessa sa...

Oj vilket liv du lever.

Din kamp, dina möten, dina underbara barn etc..

Stort lycka till att hitta tillbaka till sonen.

Din härliga beundrare får mig att tänka på karaktären Philou i Anna Gavaldas bok Tillsammans är man mindre ensam. En otroligt speciell men Var rädd om honom!

O var rädd om dig själv!