onsdag 25 november 2009

Brutalärlig lägger jag mig på sängen och stirrar i taket.
Tårarna rinner tysta utefter huvudet. In i hårvirret och ner i nacktrakterna för att försvinna in i dunkudden. Saltränderna kommer att påminna om helvetet.
Vitt helvete.
Snöjävlar som bombat skallen full med vita prickar. Sådana som hullinglikt fäster sig vid ögongloberna och följer med in i hjärnans tarmsystem. Osmält vitt blir absorberad noja.

Varma händer håller. Smala armar skakar.

- Försök bara inte trösta
säger jag.
Men tystnaden lugnar mig inte.

- Kan du inte bara gå?
säger jag också
Men tystnaden stannar.

Tårar möter eld, eld vränger tankar och tankar faller trolöst.

- Men förhelvete du kan inte stanna. Ser du inte att du inte kan stanna?
Och elden bränner hål genom kuddar och madrasser, famnar min skälvande skepnad och borrar sig in bakom vidöppna ögon.

Jag har fallit och vägen syns kantad av intet

Men tystnaden sitter obarmhärtigt kvar utan ord. Som någon som glömt hur man spottar på slöddret för att själv slippa lukta av skammen.

- Förlåt
säger jag inte.
Det är tystnaden som förlöser de orden. Utan en tanke. Och fullkomligt ljudlöst.

Vart skulle jag fly för din närhet?

En annan gång ska jag tala om kärlek. I kväll ska jag tiga och låta tystnaden tala.

8 kommentarer:

Rosa sa...

Ebba, jag förstår inte,,, :(

E sa...

Det var vackert och jag hoppas jag förstår!
Skickar värme och kraft!
Emma

Gråa musen sa...

Alla som har rest sig faller någon gång på vägen. Det viktigaste är att inte förtsätta falla. Styrkekramar så in i Norden

Anonym sa...

Driften att krossa sig själv växer tyst och stilla och när det börjar se bra ut, då jävlar...... Det är gränslöst förargligt, förödmjukande och löjligt men så är det - impulsen kommer som någon slags jävla tsunami. Det värsta är att den där jävla terapeutspyan får rätt, det är svårt att stå ut med........
Det kan vara en nyttig näsbränna, du är inte stålkvinnan men du är bra ändå - och till slut kommer man loss, definitivt och för gott. Men jävlar vilken tid det tar, tio år tog det för mig. Kram på dig, dra på dig en sko och stampa ner en femtaktig jambisk 14-radare eller något liknande, det har fungerat tidigare. Jag tänker på dig varje dag och stenarna har fått höra att skall ge fan i att slita i dig.
papillon

Anonym sa...

Håll ut!!
Du är i goda tankars sällskap av alla nära och kära och inte minst alla dina beundrande bloggläsare.
Lita på din inre kompass! Var inte rädd!

Ebba G sa...

Försöker låta bli att spy på hela skiten. Jag är inte fin att se på med snoret rinnande. Med flackande ögon och jordens alla fula ord slipprande ut genom läpparna.
När jag läser era kommentarer snorar jag ännu mer och skäms som en hund.
Det är nog rätt. Och barnen ska inte få skit för att jag är en skit.
Gud att ni tror på mig är inte klokt. Jag är skitglad för att ni inte är kloka.
/Ebba

Rosa sa...

Jag önskar att jag var klokare. Älskar dina otroligt vackra ord och önskar att jag kunde läsa lite mer mellan raderna.

Unknown sa...

Önskar jag kunde skriva något förnuftigt men det känns bara som om jag skulle låta förmer.
Bakslag får vi alla, sen kan man dock undra varför vi slår oss själva så in i helvete ibland. Vi är ju värda så mycket mer.
Oavsett handlingar har du/jag/andra fullt av kärlek runt omkring oss, de finaste barnen och de bästa vännerna. Mina tankar går till dig massor,
kram micke