rena pippin

Man sitter på tåget och så blir det något fel så att man inte kommer längre än till söder om Söderhamn. Klockan tickar, magen skriker och ögonen vill mest bara klibba ihop eftersom dom varit uppe sedan fem ungefär. Kanske har jag själv varit uppe ännu längre.

Men så dyker det upp en korp.

Sen blir perspektivet ett annat. Vi flyger upp dit där molnen blir till och mönster blir synliga.

Jag tänker tankar jag inte visste orden på och hon säger orden som aldrig blir sagda utan skam om inte fåglarna tar dem som dun.

Och tåget står fortfarande still när en herre med krokig näsa fnyser lite åt korphållet till och ruskar på huvudet och... ja förvandlas inför våra ögon till en örn.

Det kluckas och fnulas och man kommer överens om att man kan tänka sig att ett byte kan vara ätbart som färskt eller lagrat beroende på smak.

Eller med andra ord - det som sker nu, och som avnjuts i nuet blir ett då. Men det där dået blir ett nu i samma ögonblick någon tar det i sin mun och aktualiserar smaken.

Sen börjar tåget röra sig och konduktören som kommer förbi kan inte låta bli att visa sina fjädrar. Han avslöjar sin förkärlek för de små frön som göms där ingen tänker på det och vi förstår att han är en sparv. En vacker lappsparv. Eller möjligen en sävsparv säger han. Och darrar lite vid insikten om att han beträder örnars och korpars revir.

När vi kommer fram har vi blivit sex ivrigt kacklande, pipande, kluckande och kvittrande fjäderfän som livligt diskuterar möjligheten att hålla fred.

Och det viktigaste vi kom fram till var nog, att utan att vi är stolta över våra särarter kan vi inte vara stolta över att vi umgås över gränserna.

Och det här blev ju lika klart som spadet efter korv. Dvs helt ogenomträngligt utom i små bubblor där allt blir förstorat och fullkomligt klargjort. En sekund. Sen blir det korvspad och man överväldigas av doften.

Jag har nog fått pippi helt enkelt.