onsdag 9 december 2009



Längst upp på taket på ett höghus. Eller förresten, det är inte mer än sju våningar, så det kallas nog inte höghus.

I alla fall. Där uppe.
Låg ett av mina avgrundsminnen och väntade.

Jag visste det inte när jag gick upp för trapporna - kanske har hjärnskrynklarna rätt i, att man kan förtränga sånt man inte orkar med.
Men där uppe hände det, att jag tappade taget om mig själv och hela världen. Alltihop som kallas Ebba försvann i något jag inte vet namnet på. Det stora svarta hålet eller världens undergång. Eller bara baksidan av mig själv. Jag vet inte.
Som om allt stål jag kört in i venerna smälte ihop till en enda spjutspets. Och alla kemiska föreningar reagerade som en enda big bang.
Som om solen imploderade och månen vrängdes genom centrum av universum.
Det var jag mot tingens absoluta noll.
Sedan mindes min kropp hur djävulen trängde in som eld mellan hud och kött.
Den svarta ängeln skrek sitt effata
och jag föll
När jag vaknade var jag naken som ett barn men vuxen som en kvinna.
och jag vet att jag alltid har vetat det jag vet
men nu bär jag det
En gång visste jag bara trygghet.
En annan gång visste jag bara vrede
Valet är mitt eget. Det finns inget då. Det finns inget sedan. Det finns bara nu.
Och jag lever.

7 kommentarer:

Mångmamma sa...

Bara vetskapen om att man överlevt kan vara nog för att orka försöka ett tag till.
När det är som svartast/djupast/mest avgrundslikt försöker jag ta till mig att jag borde varit död flera gånger om.
Egentligen.
Har antingen haft en infernalisk tur eller också finns det någon/något som vill mig väl.
Ännu ett tag.
I det finns en styrka och trygghet.

Cecilia N sa...

Oj, starka bilder. Hoppas att Ebba är ordentligt tillbaka nu och vet vart hon ska.

Anonym sa...

Att återerövra världen på ett nytt sätt och att inte gå tillbaka till det gamla, det vanliga...hur gör man? Möjligen titta efter knopparna det nya som vill komma?
Hur ostadigt kan det inte vara att lära sig gå på ett nytt sätt? Men bli inte så rädd att du slutar gå.
"Må min ångest försvinna
såsom mörkret flyr för ljuset
så som det svarta vattnet glittrar
när solen stiger över bergen"

Famna viljan och håll ut!

Anonym sa...

Det här är en kommentar till texten mer avsedd för läsaren än för författaren - fundera på hur många texter av denna intensitet som du mött. Jag gissar att det inte är så många. Ebba skriver tidigare att hon fick mig som mentor på poesisajten poeter.se - det känns underbart hedrande. Men tänk då vad jag upplevde,när jag bland oändliga mängder texter om rosensorg och änglaflykt plötsligt hittade hennes litterära ädelstenar - overkligt gnistrande mot det gråa gruset. Som att se en pilgrimsfalk vid fågelbordet eller att möta en Lamborghini på byvägen. Hon skriver alltid bra men när hon släpper loss sin svärta och sin smärta blir i alla fall jag nästan mållös.

papillon

droppe sa...

Wow - precis så är det. Och det finns bara nu!

Jag förstår vad du menar Papillon. Det är verkligen fantastiskt att möta dessa litterära ädelstenar, gång på gång, på den här bloggen. Vilken känsla för ord, för bilder, för sanning.

Tack, Ebba! Jag kommer tillbaka, gång på gång.

Ebba G sa...

Jag rodnar.
Och sträcker lite på mig. Oom jag kan skriva kan jag leva.
Så är det.
Nångång kanske de där ädelstenarna kan få glittra av något annat än svärtan i baksideslivet... Men jag förstår vad ni menar. Det är mer nerv i sånt som man kan dö av.
Puss på er
/Ebba som nog vet var hon är... i Senapsstadens kunskapsslott närmare bestämt.

Ulrika sa...

Jag kan inte sluta läsa... Du griper tag i mig med ditt språk och dina erfarenheter, jag är stum av beundran över din begåvning och din beslutsamhet över att förändra ditt liv till det bättre.
Lycka till med allt, Ebba!