Adolf Hitler

Adolf Hitler var det alltså.

Som hade målat den där bilden av torkade blommor. Han har målat den här med madonnan och barnet också....

Jag kunde inte låta bli att tänka, när jag såg den, att en människa som kan måla så, också kan spegla sig i det sköra och ömtåliga. Att det också i de människor som tycks ha glömt sin mänsklighet, finns en längtan - som kanske torkat likt de eterneller som vill bevara skönheten i livet mitt i sin uttorkade verklighet.

Nej, jag vill definitivt inte försvara det Adolf stod för eller såg till att genomföra under sitt liv. Få människor har verkligen kunnat agera ut sitt innersta på ett så destruktivt sätt som han.

Det jag vill, är att väcka tanken, att det går att välja vad man ser inuti sig själv och i mötet med andra.

Man kan välja att försvara sig - med maktens våld eller bitterhet eller kanske kyla. Då vänder man sig bort från sitt sköraste innersta liv, bygger murar och skapar avstånd, skaffar vapen och ensamhet. För att överleva. Glöm inte det - vi försvarar oss för att överleva.

Men man kan också välja att låta bli makten. Låta knytnävarna vila, sarkasmen

vänta och värmen bli kvar.

Även om man är rädd, förlorar prestige och kanske aldrig blir den som står på scenen och blir applåderad. Och till och med kanske blir sårad, föraktad och bortstött.

Det är nämligen så, att i det där varma, där våldet liksom kommit av sig, finns gemenskapen och närvaron. Det är där man kan vara tillsammans på riktigt. När vapnen - försvaren - får ligga i ett rum för sig medan man umgås och trivs tillsammans med människor som är sig själva.

Jamen.... är inte det samma sak som att bjuda in fienden till dukade bord och säga "varsågod att utnyttja oss"

Kanske. Fast... det är lite svårt att utnyttja något som liksom inte går att köpa eller ens få. Gemenskap finns.

Man köper den inte, vi kan inte ta den från varandra eller äga den. Man kan bara ta del av den genom att lägga ner försvar och vapen. Så... nej, man kan inte utnyttja själva gemenskapen.

Men naturligtvis kan man bli sårad när man är öppen. Och nog kan man bli förd bakom ljuset, lurad och använd för andras syften. Man kan till och med bli dödad.

Men gemenskapen förstörs inte mellan de människor som lever i den - det är bara omöjligt att vara delaktig den där gemenskapen, om man använder vapen, murar eller avstånd.

Ibland tror jag, att om man skulle kunna låta bli att försvara sig mot rädslans språk, och i stället skulle svara på de rop av längtan efter kärlek och gemenskap i de människor man möter, då skulle man kunna åstadkomma mirakel.

Sånt där fånigt som att rädda liv ni vet....

...typ förhindra krig.