Inte tog jag mig till någon senapsstad den här morgonen.
Nä, det gick liksom inga tåg.
Så... jag gick hem genom frostluften och tänkte att jag behövs väl här då.
Och jovisst...
Berit visade mig sina fryssår och alla nålinfektioner som blivit knölar och sedan blånat i kylan.
Hennes tandlösa käft och magen som buktar inåt som om det blivit ett hål där tarmarna skulle vara.
Hon ser ut som om hon skulle dö nästa gång hon nyser.
Fast hon har födelsedag nu i mars och säger att hon ska bli fyrtitvå.
Kalle vrång som hon har med sig har trynat i min fåtölj i stället för på madrassen och jag är satans förbannad på karljäveln som menar att Berit ska gno ihop stålar till dricka och pulver.
Men kan jag kasta ut honom.
NÄ, inte i tjugofem dödande jävla grader.
Vad är det jag har ställt upp på egentligen?
Nån sorts hotellverksamhet?
Fan vad kan jag ställa för krav på dom här människorna som bara är frusna vrak?
Men det har fixat sig med rum. Bara det att jag inte tycker att dom ska bo ihop.
Så...
är det någon som har rum för en karljävel som tycker det är i sin ordning att utnyttja kvinnokroppar så.... hör av er va!
4 kommentarer:
Fan också! Det är jobbigt att veta att ett varmt hjärta inte kan få frusna tår levande igen. Det kan bara det avstängda hjärtat, vars jobb är att pumpa ner blod i just de där tårna.
Jag vet inte vad jag ska säga. Slit inte av dig håret bara i din frustration över att din vänlighet kanske inte räcker till förändring. Men det räcker för att hålla vid liv - ett tag till. Förhoppningsvis hinner Berit upptäcka kärlek till sig själv under tiden.
Stor kram till dig fina Ebba!
Du. Tack. För att du drog mig tillbaka till verkligheten. Här gick jag imorse i drygt 5 minuter till min bil som står en bit bort nu eftersom det inte går att köra uppför backarna upp till toppen av stadsdelen där jag bor.
Sen satte jag mig i bilen, drog på rumpgrillen och körde till mitt välbetalda jobb.
Jag borde skämmas. Och gör det nu.
Goa varmhjärtade Ebba. Glöm inte att en kan inte hjälpa alla bara. Vad jag har förstått kämpar du dagligen med suget själv. Var rädd om dig och halka inte på vägen bara. Kraaam
jamen....
suget blir ju inte värre för att jag ser trasigheten. LIte bra är det faktiskt att fatta hur jävla illa ute jag var.
Och så värmer det hela mej att ni bryr er.
Men ... skäms inte, det hjälper bara en kort sekund.
Det är bättre att skriva i tidningen eller ge något till stadsmissionen eller prata med socialtjänsten och vara bekymrad medborgare.
Varenda liten gest utåt, allt som visar engagemang också i det pyttelilla är bättre än att sitta på rummet och skämmas. Dessutom mår man ju skit av skammen, så ... nä, lägg bort den snälla Lobelia!!!
Kramar!
Skicka en kommentar