Minns en kväll för flera år sedan när våren kom till storstan. Kyrkklockorna i Adolf Fredrik ringde, tror det var en måndag, det var alltid något i kyrkan på måndagkvällar. Förresten tror jag det fortfarande är så. Jag satt på en bänk i skymningen och såg snödroppar.
Bredvid mig satt ett stort tomrum.
En av mina bästa vänner satt inte där nämligen.
Hon hade inte dött av en överdos.
Nix.
Hon hade hittats i en lägenhet och var fortfarande levande när hon kom in till Karolinska. Där dog hon av knivstick och strypskador.
Hennes kille åkte fast.
Men han kom ut rätt fort, utan att det blev något åtal.
Igår såg jag snödroppar mot en husvägg här i min nya lilla stad. Och inte vet jag om jag hade hallucinationer, men jag hörde kyrkklockor och .. ja jag satte mig på en trappa och kände det där tomrummet bredvid mig.
Den där karljäveln hann slå sönder ett par kvinnor till innan han själv blev lagd i liksäck. Överdos.
Så när jag satt där på trappan kände jag både tomrummet efter tjejjen jag gillade och tomrummet efter karljäveln som slog ihjäl henne.
Är det inte underligt att man kan sakna djävlarna också?
8 kommentarer:
När sådant händer, och det händer ju verkligen åt helvete för mycket sånt, så undrar man vad det är för nedrans taskigt spektakel man lever i. Vad är meningen? För många hävdar att det finns en mening i allt. Men vilken mening är det i att bli ihjälslagen, att bli våldtagen och mördad, att bli misshandlad och lämnad ensam att dö?? Suck ...
Alla djävlar har en gång varit älskade små babysar. Någonstans på vägen som vuxen ställs man inför ett val hur man ska leva sitt liv. Alla väljer inte rätt. Anledningarna är lika många som valen. Om alla skulle vara lika älskade och lika uppfångade i världen så skulle det inte bli några djävlar av dem. Vi har alla ett ansvar.
Camilla - jag tror inte det är någon speciell mening i själva våldet eller olyckan.Men dom som gör sånt har väl ändå någon sorts mening med sina liv. Och försöker säkert göra så gott dom kan för att leva så bra dom kan. Även om det går åt helvete totalt.
Meningen finns nog i själva livsviljan. Inte i hur det blev med livet.
Gråa musen. .... du har rätt. Alla har varit babysar. Och alla har valt - fast inte alltid haft så många bra valmöjligheter. Man gör nog det man kan för att kunna leva ett bra liv. Oavsett de dåliga valen.
Och man kan ju försöka välja att älska folk. Det förändrar nog världen mer än man tror.
Ååå alla dessa minnen som så småningom genomgår en metamorfos till visdom....Du är på god väg Ebba!
hälsn A
Gamla älskade barn... mmm, visst är det så.
Men det söker mig att Ebba, som borde ha tusen anledningar att vilja ta hämnd på vissa somliga, kan välja försoningens och kärlekens väg, medan jag, som faktiskt inte har mycket att gnälla över, skall trava runt som en åldrad, långsint elefant som gärna skulle stampa på gamla fiender. Kan det vara Y-kromosomen??
undrar papillon och kliar sig i huvudet med snabeln.
Jättestarkt skrivet! Jag saknar ord.
A- om det är att vara vis det där att man fattar att andras dåliga liv ändå är liv då håller jag med dig, jag håller på att lära mig det. Om mig själv också.
Och jag antar att du har en hel del i bagaget som har lärt dig något liknande. - Tack för att du kommenterar förresten!!
Papillon - men du, gamla elefanter kan råka pilla med snabeln på fullkomligt hoptorkade hatiska små gathoror så att dom fattar att dom kanske har ett eller annat skäl att leva. Så... kanske finns det hopp...
Vet du, jag tror du fattar att du är viktig. men kanske inte riktigt HUR viktig.
Kram
Jan - jamen, du skrev ju i alla fall det. Tack!!
Mmmm så är det. Det finns mycket i saknaden, inte bara det bra och goda.
Skicka en kommentar