När man pratar om allvarliga saker händer det, att man stammar. Vissa tycker sånt är sött.
Jag tycker inte det är något annat än besvärligt.
Jamen.
Man får en fråga.
- Hörru morsan vem pulade du med. Alltså, vem är farsa till mig då.
Och så ska man svara något.
- d-d-d-d-d ööööööööhhhh. J-j-j-j-jmmmm
- Ok.
Säger sonen och ler med hela sitt väldigt fina ansikte.
Sen pratar vi om annat.
Fast jag tänker nästan hela dagen på det där. Vem som är hans farsa. Som om jag inte är säker. Fast hela pojkungen liksom är som en spegel.
Samma röst, samma läggahuvudetpåsned och titta med otroligt fina ögon.
Men kanske samma gränslöshet och omogna egoism.
Fast det passar ju bättre på en artonåring än på en fyrtioåring. Hans pappa var medelålders. Mitt i karriären.
Men faktiskt gillade jag karljäveln som en ung tjej gillar sin farsa.
Men alltså. Han blev min pojkunges farsa och det vet han inte om.
En annan gång ska jag berätta det för honom. Ringa upp och säga "Hej det är Ebba, om du minns" Och så ska jag släppa bomben. Att han har en extrason. Lite yngre än hans andra söner. En som är nyfiken på sin pappa.
Men idag håller jag alltihop i mitt eget huvud. Och lyckas låta bli att komma in på ämnet.
Fast det känns som att jag sviker.
Men biffen smakar som biffar ska och när sonen talar om drogernas fantastiska inverkan på hans psyke blir jag en riktig urmorsa som ryter till om konsekvenserna och att man inte har rätt att kasta bort sin intelligens och sitt liv.... och mig. För om han nu hittat mig så ska han veta, att i samma ögonblick som han återgår till drogerna, då lämnar han mig. Jag är inte kompatibel med kemiska substanser. Antingen älskar han livet eller också älskar han drogerna och jag tillhör livet.
Som om jag har rätt att säga så.
I alla fall gjorde jag det.
Och pojkungen la huvudet på sned och tittade på mig med sina vackra ögon och log.
Bild: Fernando Botero
7 kommentarer:
"Jag är inte kompatibel med kemiska substanser. Antingen älskar han livet eller också älskar han drogerna och jag tillhör livet.
Som om jag har rätt att säga så"
Yes! Det är just precis vad du har - och inte bara rätt utan faktiskt också skyldighet - och, när det nu är du som säger det, väger dina ord tungt som bly!
Därmed inte sagt att ens en urmoders rytande alltid biter på en artonårings gränslöshet och omogna egoism. Men ryta skall du.....
Papillon
Barnen ja, dom har förmågan att sätta ett brännglas på ens hjärta och hjärna.
Rätt, helt rätt!
Gudars vad bra! han måste veta var gränsen är och nu vet han det! Lycka till och det vore roligt om du släppte den där bomben...
Åh vad det är spännande att följa dina trevande steg. Du är så klok. De har tur dina barn som har en sådan stark och fin mamma.
Jag var tvungen att backa bandet till ditt första inlägg som bloggare. Det är snart ett år sedan. Då blev du skuren för att du hade obetalda skulder. Du var osäker på hur du skulle klara biomammarollen.
Idag är du en fullfjädrar morsa som vet precis när man ska sätta ner foten för söner som inte riktigt vet sitt bästa. Det är klart man ska säga stopp och sätta gränser. Så gör bra föräldrar. Du lyssnar och svarar både gluggungr och tonåriga döttrar. Det är det du har blivit under detta året, en himla bra förälder.
Och jag är full av beundran över din resa så här långt.
Hej Ebba
det var längesen, har haft fullt upp med valpar här några månader så bloggandet har fått ligga åt sidan. Nu är alla valparna utfluga och saker och ting börjar bli som vanligt. Man har massor att läsa ikapp ser jag!
Bilden hos mig är alldeles ny, här är det vår, snön är borta och en massa trädgårdsarbete väntar! Vårkänslorna är på väg att infinna sig!
kram till dig
Skicka en kommentar