moderkaka...

Man sitter i ett väntrum en hel dag och vrider en näsduk runt runt runt. Det går en timme. Två timmar. Fyra timmar. Och sju timmar. Näsduken har blivit en trasa.

Sen kommer en rosig grönrock med glasögonen på sned och en slips (!) på trekvart. Han säger det uppenbara.

- du har väntat länge.

Och jag vill ju bara höra att han sytt ihop min unge.

- det gick ganska bra det här.

säger han och jag hör bara ganska.

- vaddå? svarar jag och ser nog rätt förstörd ut.

Sen kommer en berättelse jag inte tänker citera. Det handlar om spikar och leder och organ och narkos och respirator och andra rör och en massa blodiga detaljer.

Ungefär som att titta på någon snaskig TV-serie om akuten.

Och ja, jag ser liksom alla bilderna medan han pratar. Utan att egentligen höra på.

Så när han är på väg att gå så måste jag fråga.

- lever han?

Då hör han vad jag säger och sätter sig ner och lägger en hand på min hand och säger att det har gått bra. Att min pojke lever.

Och att det kommer att ta tid innan han vaknar men att han kommer att bli bra.

Att det kan behövas en operation till om några dagar och det är som det ska.

Och att ansiktet nog blir lite likt mitt. Med en del ärr.

Sen går jag tillsammans med honom upp till intensiven och in i alla ljuden och stillheten och galenskapen. Det är något förskräckligt underligt med intensiven. Som om man kommer in i en livmoder. Mekanisk livmoder med ett foster som har minst fem navelsträngar kopplade lite här och där.

Jag sitter där, som vore jag fostrets moderkaka och... ja, han vaknar ju inte. Det är inte meningen att han ska vakna. Inte just då.

Så efter en stund bestämmer jag mig för att gå hem och sova.

Erik jobbar den här natten. Så jag tänker att jag får komma hem till min tomma lägenhet och hitta sömnen inuti mig själv någonstans. Men när jag ringer till hans mobil för att lämna meddelande om att operationen gick bra, svarar han. Och säger, att han kan byta pass i natt. Att han gjort det. Att han bara behöver stanna till midnatt. Och sen kommer han hem till mig och sover sked.

Herregud. Här sover man sked i en skön säng medan det nyss upphittade skäggbarnet ligger i en mekanisk livmoder.

Ibland är livet underligt. Men just nu är jag bara fruktansvärt trött. Och oerhört tacksam.

Och tänker sitta där i livmodern medan skägget växer och pojkungen vaknar.