Man står vid en skärbräda och tårarna rinner.
Skyller på löken och ögonen svider.
Huvudet.
Fan det där jävla huvudet som inte slutar skrika att det är för kort bit mellan liv och död.
Telefonen ska inte ringa mitt i natten.
det är för mörkt för att man ska orka ta emot orden.
Och sedan åker man med taxin till akuten.
Liv och död.
En pojkunge som inte åkte tillbaka dit han skulle. Fem timmar i ett väntrum. Och jag förlorade förståndet sextio gånger varje timme, fem timmar trehundra förlorade förstånd.
Två vita rockar. Ett allvarligt samtal.
En pojkunge med slangar i alla öppningar.
Poliserna med alla frågor och en stulen bil som förlorat sina regelbundna linjer och blivit ett med en stenvägg.
Liv och död.
Och jag hackar lök medan tårarna rinner.
I natt ska jag smeka pojkungen medan sömnlösheten tvingar livet att stanna.
Nej, inte ensam, jag har en prins, en som stannar. Som håller och håller och håller. Medan tårarna väter hans tröjärmar.
Och löken... nej inte måste jag jobba. Det är inte det. Men det finns plats för sorgen där. Där mina människor finns. Dom jag älskar. Som älskar mig.
Snälla. Om det finns någon gud.
Eller om det finns någon rättvisa.
Låt min pojkunge leva
9 kommentarer:
Skickar massa massa styrkekramar till dig och kramar tummarna hårt hårt att din pojkunge överlever *KRAM*
Oj! OJ! Jag vet inte vad jag ska säga. Tills vidare får jag väl säga som det är, jag tänker på dig och önskar och ber med all kraft jag har att ni ska klara er, du och din pojkunge. Du med förståndet där det ska vara, och han med livet kvar.
Jag ber med dig.
Och är i bedrövelsen glad att det finns lök och prins med tröjärmar.
Usch, varför ska sådana saker få hända. Önskar och ber av hela mitt hjärta att allt kommer att sluta lyckligt. Kramar om massor.
Å den lilla grodan...fan, stryk skulle han ha...om han inte redan sett till att få det förstås.
Alla goda tankar till dig och till honom, håll fast honom här i livet så att han får möjlighet att göra om och göra rätt. Å som mitt hjärta gråter för honom.
Åh, nej!
Inte det, bara inte ännu en mamma som förlorar sitt barn.
Ber för er och hoppas jag har direktkontakt med den där där uppe, i alla fall denna gång!
Massvis med kramar till er alla, prinsar, Ebbor, pojkungar och lökmänniskor!
Han är älskad, du är älskad
papillon
Men Ebba!!! Så fruktansvärt. Så fel.
Jag håller alla tummar och du finns i mina tankar.
Skicka en kommentar