-Du Ebba
- Mm
- Varför måste man äta upp?
- Vad menar du?
- Jamen. Man måste äta upp alltihop. Fast magen är full.
- Måste man?
- Ja det måste man för annars blir maten förstörd.
- Jaha.
Och här förstår jag ju, att jag borde säga något klokt. Antingen att man inte alls måste äta upp, eller motsatsen, att man helst ska göra det, och att det är ju bra att hon vet det.
Fast vad tycker jag egentligen?
Måste man äta upp?
Och hur går det ihop med att man inte får lägga lite sköna ringar kring midjan utan att bli tittad snett på ifall man tar en glass till efterrätt?
- Men du Ebba... om man inte tar själv då kan den som lägger upp maten få äta upp den.
- jahaja.
Och nu borde jag väl producera ännu något klokt. Om det där med att tala om hur mycket man vill ha och sånt. Men... jag minns ju hur vuxna la upp på min egen tallrik när jag var liten och hur lite man hade att säga till om.
Barns magar tycks vara ägda av andra än dem själva.
Men alltså...
- Du A..
- Ja vad vill du att jag ska berätta nu då?
- Jo, hur går det till att veta om man är hungrig eller mätt?
- Det vet man sörru.
- Jamen hur då?
- För att mamman gjorde fel.
- Va???
- Mm. Hon gav för lite mat och då blev ungen hungrig och sen gav hon för mycket så att ungen sprack. Nästan. Och sen gav hon lagom mycket och då blev ungen mätt. Sörru.
Det finns mycket man kan lära sig av gluggungar!
3 kommentarer:
Hos oss måste ingen enda äta upp. Inte gäst inte präst inte unge eller grunge höll jag på att säga. Man tar själv om man vill och kan. Lämnar man är det aldrig någon som kommenterar. Har nog med att göra att jag blev tvingad själv som liten. Mat ska vara en fröjd och glädjekälla aldrig kamp. Jag har aldrig hört någon säga till en vuxen: Ät upp nu så du blir stor o stark!!! Barn lär sig snart ändå hur mycket som är lagom och alla har vi väl någongång tagit till oss för mycket. Däremot har vi regeln att man alltid ska smaka sen är det okey att lämna om det inte var någon hit. Jag har fem barn och alla äter olika i dag. En har flyttat hemifrån och blivit vegetarian. En lever på kött och pasta och en tredje äter allting. Men de överlever gott allihop. Trots att mamma inte använt några pekpinnar vid bordet.
Etikettsmässigt har jag för mig att det är okej att lämna mat om någon annan lagt upp. Men har man lagt upp själv har man "tagit på sig" att äta upp det också.
Sen kan det ju visa sig att det var fel, man tog för mycket, men då får man lära sig till nästa gång.
Här har tanken också varit att vi inte ska "göra någon affär" av ätandet. Dock har vi sagt när barnen var små att "allt ska ligga på tallriken när vi börjar". Alltså att man måste ha av alla sorter. Fast då fick de lämna, men hur det nu var så åkte det mesta med in i munnen utan att man tänkte på det. ;-)
Numera är de stora och bestämmer själv. Utom att lillebror (19 i sommar) får en näve frusna ärtor när vi andra får tinade ärtor. Det är de enda grönsaker han äter ...
Hej. Har läst hela din blogg. Måste säga att du har ett sånt mysigt sätt att skriva på. Du borde samla ihop dina blogginlägg och ge ut en bok :)
Skicka en kommentar