Ett öga i taget och händerna som trevar över allt som är okänt. Sladdar och slangar och bandage. Frågan i hela pojkungens trasiga kropp.
"är jag hel"
Att vara morsa. Biomorsa till en son man aldrig lärde känna.
En enda dag av bubblande framtid.
Och tanken på att det som skulle bli ett nytt liv kanske bara blev en kropp i en kista.
Hur kan man bli så oändligt genomledset skakad och så uppfylld av kärlek till en skäggig unge utan att först ha lärt känna den där kroppen som skriker efter en mamma?
Tankarna som förbannar mitt liv.
och de andra tankarna som försöker förstå hur tacksamhet kan komma ur ingenting.
Famnorden i mitt öra. Min tröst och kärlek. Som viskar att jag är stark så att jag hör det utan att skämmas.
Och så att jag kan se min trasiga unge i ögonen och säga att livet väntar. Att jag väntar.
Och så kommer behandlingsmänniskan. Hon som skulle tagit emot honom och frågat hur han haft det med sin biomorsa.
Jag hukar. Tänker att nu får jag höra att jag borde sett till att han inte.
Att jag borde tagit hand om. Att jag borde varit någon annan.
Men jag får bara en kram. Sen pratar vi om det där med att leva. Och jag vet att hon vet. Hon har också varit där. I det där rummet där livet är så farligt att man hellre dör än tar reda på vad det är man är så rädd för.
Och vi sitter där och vet tillsammans.
Sen ber hon och jag gråter för att någon tror att det finns en gud som bryr sig.
När jag tar fram laptopen och säger att jag ska skriva om det som händer blir hon lite förvånad.
Och sen frågar hon om det är jag som är gathoran. Den hon läser varenda dag.
Och som min unge har pratat skitmycket om utan att säga att det är hans morsa.
Bloggen han läst högt ur för gruppen och sagt att han vet vem det är.
Just det.
Hans morsa alltså. Fast han aldrig sa det.
Jag var ju inte det.
Morsa.
En annan gång ska jag skriva om hur det är att inte ha varit morsa.
Men nu ska jag sova medan andra sköter om bandagepaketet och alla slangarna.
Han lever. Han ska leva. Det bara kommer att ta lite tid för honom att lära sig gå.
Igen. Fast första gången för mig att få vara med när han lär sig.
Målning: Alex Basari
12 kommentarer:
Ni har en krokig väg framför er.
Men ni har en väg... ;)
Puss!
(och den pussen får du för att jag älskar dina ord och glädjer mig hejdlöst åt vilket håll ditt liv är påväg)
Jag blir alldeles tårögd och varm av att veta att ni fått en ny chans.
Och här sitter jag och bölar över två personer som jag inte känner men som berör mig starkt.
Hoppas att de änglar som trots allt fladdrade där kring olycksplatsen fortsätter att följa och leda. Inte ta ansvar från, men lotsa.
hoppas allt går bra!
hittade hit via Monas blogg och jag återkommer!
Tårar finns det oändligt mycket av idag. Och det känns inuti att folk bryr sig. Tack!
Välkommen annika! Monas blog är en guldgruva! Kul att du hittat hit. Jag hoppas mina inlägg kommer att handla om såna som lär sig gå framöver.
Så han överlevde idioten,synd.
Ser man på - här har vi första ormen som inte kan hålla gifttänderna i styr - det må vara att Ebba förlåter det mesta, men akta dig för mig. Jag är långsint som en vildsvinsgalt.
grymtar Papillon
Ebba, jag är hos er.
I psalm 249 står det:
Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både kraft och råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
Som din dag, så skall din kraft ock vara, detta löfte gav han mig.
Papillon - de där människorna som hatar... jag har själv varit en. Det handlar bara om eget jävelskap. Man orkar liksom inte ha den själv utan måste låta den pysa över på andra. Och när man kan vara anonym är det så lätt.... Så håll dina galttänder stilla. Att hämnas är att bli likadan som den som gjorde illa. Och det vill du inte. Stor kram! (jag gillar ju att du vill försvara mig, som om jag hade en riktig farsa... )
Jan - jag älskar att du är präst hela tiden! Och att du bryr dig om.
Grymt, grymt - det är svårt att lära gamla vildsvin sitta.....
Men du har rätt förstås.
säger papillon, som med viss möda stoppar in betarna igen.
Jaha du papillon, är du n¨ån slags beskyddare vore det bättre du la ner energi på horans knarkarunge, nån annan identitet lär han eller hon aldrig få, tro mig.
För även om dom är fd horor eller knarkare som är dom det absolut sämsta en människa kan vara och dom skulle utrotas på en gång.
Skicka en kommentar