Till exempel det där med min äldsta dotters lärare som bar sig åt som jag vet inte vad.
Och det är sant, det händer rätt ofta, att det inte kommer några uppföljningar. Ibland för att jag helt enkelt inte har något att skriva, inget har hänt eller saker rann ut i sanden.
Men rätt ofta handlar det om att det är svårt att skriva om andra människor utan att lämna ut sånt som nog inte ska lämnas ut.
Numera frågar jag alltid först... och ber folk att läsa min blog innan jag låter dem vara med i den.
Och den där läraren... tja, hon har fått lite utbildning. Gått horskolan... eller hur man ska säga.
Men min äldsta dotter vill inte bli skriven om just nu.
Och det måste jag ju respektera.
Men.... jo det finns nog mycket jag missar av sånt som andra tycker är viktigt. Lite asocial är jag nog. Fattar liksom inte vad det är för mening med att prata nagellack och bikinilinjer. Dessutom är det fruktansvärt svårt att inse, att det finns människor därute som läser det jag skriver och minns det, tänker på det, funderar, undrar och engagerar sig. Som alltså vill veta hur det gick... Jag är liksom inte så van vid det.
Och... jo jag har en massa fördomar om folk och ytlighet och sånt. Och dömer ut vanliga svennar, säger att nä, dom fattar ju inte.
Fast i mina ljusaste ögonblick inser jag ju, att det är mitt sätt att slippa bli avvisad.
För jag tror ju inte att någon vill ha mig egentligen. Såhär som jag är.
Om jag inte gillar er så är det OK att ni inte gillar mig.
Det är så jag levt.
Åsså upptäcker jag att jag längtar som en kärlekskrank iller efter att vara en såndär vanlig typ.
En som ojar sig över bensinpriset och suckar över dammråttor och trasiga kaffelatteapparater.
För att jag börjat gilla en massa vanligt f
olk liksom.
Och vill vara sån eftersom jag gillar att vara sån som dom jag gillar. Typ.
Det är när jag inser det som de där gamla spökena skränar som mest. Reser sig upp bakom närmaste axel och hångrinar.
Ser mig rätt in i ansiktets baksida och väser något om att en zebra alltid är randig och att om man sått tistelfrön blir det ingen trädgård.
Och så sträcker dom fram sina genomskinliga händer, fyllda med kanyler och små välpaketerade pulverpåsar.
Herregud, det är tur att jag jobbar heltid och pluggar enochenha
lvtid och har ett par tre ungar att bry mig om. Annars hade jag ju haft tid att sila pulver.
Det slår mig, att just det, att jag har så inihelvete mycket att göra, har en baksida. Den där som handlar om att vara en vanlig svenne. När skulle jag få in det i planeringen?
Nä, just det.
bilden hämtad från painterfactory.com/ forums/p/1399/6511.aspx
9 kommentarer:
På tal om uppföljning så har jag funderat lite hur det gick med grannen efter ambulansfärden. Är allt ok?
tack för din fråga om min goa granne!
Hon mår bra och ska komma hem snart. Håller på att fixa med hemtjänsten så att hon får någon som kommer och hjälper till med toa och mat och sånt när jag inte kan.
Åh herregud så förvånad du skulle bli om du visste vilken salig blandning jag har av nära vänner.
Eller förresten, vid det här laget skulle du nog inte det.
Mona - det är sant. Jag skulle inte bli förvånad. Om jag visste alltså. Och... på något sätt vet jag väl det. Eller vet... nä, men har fattat att du nog slagits en del för att våga stanna i det som så fördomsfullt kallas svennelivet. Mina fördomar alltså. Inte dina. Jag antar att du har dina egna...
Ja, huvaligen, zebror är i och för sig alltid randiga men ibland ser man tydligt att det är svarta ränder på vit botten för att i nästa ögonblick vara lika säker på att det egentligen är vita ränder på svart botten....... Likadant men tvärtom - och dessutom har varje zebra sin helt egna streckkod.
Visst skulle man vilja vara som de som man så oväntat har börjat tycka om - men titta efter en gång till! Svennarna är varandra så olika som människor kan vara, en del är känslosnåla jävlar, andra är varma och generösa, somliga går i trasiga skor fastän dom är svennar. Och i den världen är det likadant som i alla andra världar - man tycker om andra för att de är sig själva, inte för att de är lika alla andra eller tycker si eller så om bikinilinjer och kaffebryggare. Det är oglamoröst och lite trist och de pigga demonerna har tusen goda argument för en liten åktur till pulversnöns svindlande branter. Men i de branterna finns ingen plats för vänner, barn eller arbete. Bara för en själv och demonerna........
hälsar papillon
Papillon - klok som vanligt. Den där pulverensamheten... egoismen och skiten man hamnar i. Så länge man är dum nog att tro demonernas lockande rop är man... ja, just dum. Så det tänker jag i största möjligaste mån undvika.
Högaktar folk som du som tar tag i sitt liv,men kan erkänna också att jag som vanlig svenne inte alltid respekterar folk som missbrukar. Har en del komoisar som du!!!!
Beundransvärt!!!
Kram
Camilla
Du är som lite eljest du, Ebba. Och det skriver jag i tonarten komplimang.
Som numera fd utbränd (och frågan finns där med: kan man vara fd?) blir jag dock lite rädd för att du ska spräcka dig med 2½ heltid och dessutom "nya" barn att lära känna och "ny kultur" och så. (Jag älskar dina storögda upptäckter för jag behöver se dem.)
Måste du ha sån hastighet för att inte pulverpåsarna ska hinna ifatt dig? Kan du ha lägre hastighet och slippa dem ändå?
Vad händer när du slutat läsa: ska du jobba i 2½-fart då också? Hur länge tror du att man pallar sån hastighet?
Läs inte detta i "vad tror Ebba att hon är för nån sorts övermänniska egentligen?"-ton. Utan "kan man göra det på ett annat sätt som kanske är hållbarare i längden"-ton.
Sen en annan sak. Om man varit utan droger ett tag. Är det inte lätt att råka få i sig för mycket om man gör om det?
Jag är orolig där i min ovetskap.
Jag vill ju inte att du ska snubbla på din väg till att bli domare, eller vad det nu var du har för mål i sikte.
Du är så omtänksam du Cecilia N!
Och klok. Det är klart, att man kan bränna ut sig med för mycket jobb och plugg och allt. Men... livet på gatan, som hemlös hora var betydligt jobbigare än det liv jag lever nu. Studierna är lite som de timmar jag satt på biblioteket på den tiden - något som ger mig en känsla av att få något. Att läsa är härligt.
Och ungarna... ja det är ju likadant.
Jobbet... i jämförelse med att gå på gatan är det semester.
Det är det jag jämför med....och tänker, att en del av det normala människor kallar "mycket" är ett mått i jämförelse med något som jag nog skulle kalla inget alls.
Men nog är det sant, att det finns en risk i att springa som en galning för att inte bli upphunnen av droger.
Och det är helt rätt, att om jag skulle ta en lika stor dos idag som då, när jag var beroende, då skulle det vara en dödlig dos.
Ändå... det är faktiskt skönt att ha livet helt fyllt av saker att göra och bry sig om, för i tomheten lever suget och det vore värre att fastna i det än att bli knäckt av för mycket jobb....
bäst är väl att hitta balans.
Tack för att du bryr dig.
Kram!
Skicka en kommentar