Getter luktar.... get. Sen luktar det get om allt annat också. När man träffat dem alltså.
Och så har dom faktiskt skägg och horn och ser ut som... ja getter.
Min chef tyckte att jag skulle åka med när han köpte getost.
Så vi färdades genom en oändlig skog, på vägar kantade av miljoner kubikmeter snö. Till en plats bortom förståndet. Mitt i inget alls bor det alltså folk som mjölkar getter och ystar ost och dessutom odlar en massa grönsaker och rotsaker och sånt som behövs för att restaurangen ska vara ett höjdarställe. Ekologisk och så.
Men i alla fall... där ute på landet bland snödrivor och getskit bor alltså ett gäng män som gillar män. Och som påstår att det är vanligt med queer folk i buskarna. Ungefär lika vanligt som bland frisörer och dansare. Sägs det alltså.
Fotbollsflator har man ju hört talas om. Men getbögar? öh?
Nu är jag väl politiskt helt inkorrekt... men alltså, om man redan är olik, udda, kanske det är lättare att se valen.
Att man kan välja något annat än normen alltså.
Fast såntdär vet jag väldigt lite om.
Är det någon annan som har hbt-kompetens? Nån som kan bekräfta mina fördomar eller kanske förändra dem eller möjligen helt få mig att tro, att det där med kön och preferenser inte alls är något som gör oss olika för övrigt.
Så.... alla queera personer.... eller vad det heter - hur är det, är det ett utanförskap att inte vara så kallad vanlig hetero (vad nu det är, jag har haft många kunder som anser sig vara just såna, men.... alltså....hm)
Och förresten - om man talar om utanförskap så måste det väl också finnas ett innanförskap.... och vad är det.
Nä, idag är förvirringen total!
Bild Stephen Filarsky
6 kommentarer:
Förstår inte varför du är förvirrad?
Om du redan har gått utanför normen så är det naturligtvis lättare att fortsätta göra det, därför att man inte längre är bunden på samma sätt av vad folk tycker och för att man - kanske - kommer att stå utanför i alla fall.
Ett gäng queerpersoner som lever i ett ekologiskt kollektiv verkar inte det minsta konstigt i mina öron. Lite hippiekänsla över det kanske, men varken nytt eller såvärst udda.
Innanförskap finns inte som ord överhuvudtaget, men jag antar att du undrar om det finns något läge där man är "inkluderad"? Och ja, det gör det. Om du är en vit medelinkomsttagare med radhus, barn och fast partner av motsatt kön. Då kan man prata om ett "innanförskap" därför att du är som folk är mest och därför är det flest saker i samhället (oavsett om det gäller reklam eller myndighetstjänster) som är anpassat för dig.
Men både utanförskap och "innanförskap" måste ju ställas i relation till någonting. Dvs, du kan bara stå utanför någonting, inte bara stå utanför i allmänhet. I det här fallet antar jag att du syftar på samhället generellt, men en "Svensson" skulle ju antagligen drabbas av ett utanförskap om h*n försökte leva i queerkollektivet.
Jag firade nyår i en kåta nära dig full med kvinnor. Jag gapade av förvåning när jag var den udda fågeln. Jag beskrev med största njutning en manskropp, de tittade störögt på mig i oförstånd (ja, jag kan ha nämnt stånd i sammanhanget). Homo var visst den rådande normen där.
Ibland fantiserar jag om just de fördelarna du beskriver. Att när man väl hamnar utanför normen så har man modet att göra andra fria val. Jag tänker mig att de som kliver "utanför" är tränade i ett tänka på sitt eget bästa. Jag önskar att jag hade det modet och tror ibland att vara homo är en genväg.
Jag tar fasta på din fråga om utanförskap... och jag väljer att svara anonymt trots att jag tidigare skrivit kommenterar.
Ja, egentligen har jag väl redan där besvarat frågan om utanförskap. Jag älskar två män, de älskar mig. Jag och man 1 har levt tillsammans många år och med man 2 har jag levt lite färre år, men fortfarande tillräckligt många för att andra hinner både skaffa barn och skiljas på samma tid.
Jag kan inte tala om de jag älskar. För jag skulle bli dömd. Det är utanförskapet.
Innanförskapet är att inte behöva tänka på det. Att slippa fundera på om någon kommer vara kritisk.
Jag tror de flesta av oss lever med minst en gnutta utanförskap, en del så lite så de kommer undan känslan att behöva fundera. Andra med så mycket att de tystnar, som jag. Det handlar om hur man väljer.
Och valet handlar om hur tysta vi väljer vara, hur mycket vi vågar tro på att de omkring oss kan ta att vi är annorlunda.
Jag kan bli irriterad på utanförskapet vid två tillfällen; de gånger jag inte väljer utan känner mig tvingad in i tystnaden och de gånger jag pga att jag är annorlunda ska få sämre rättigheter men samma skyldigheter.
Då handlar det så ofta om småsinthet hos den som motsätter sig. Ex påstås(!)om både homosexuella och polyamorösa att vi vill bara leka runt, men rätten att skapa ett äktenskap får vi inte. Som om det att Stig och Anders får gifta sig skulle försämrar äktenskapet eller minskar värdet för Pelle och Stina.
Jag tänker att en del av detta känner du igen. Jag skulle säga att om det någon gång faller sig att du tänker efter före du berättar om ditt liv, ja då har du utanförskapet där, och känner du dig tvingad vara tyst, ja då har du sett innanförskapet.
Jag funderar på detta och kommer underfund med att jag vet nog mer om getter än om människors kärleksrelationer, vare sig de är hetero- eller homosexuella. Men tänker man rätt på saken så känner jag nog åtskilliga homosexuella par som bor här på skogen - och landsbygden har nog mycket större acceptans än vad många tror - om man bara sköter om djuren ordentligt....
tror papillon
Alla människor är ju olika och jag tror att alla någongång har känt ett utanförskap någonstans. Vi är så snabba att gruppera oss själva och varandra för att känna oss trygga. För att tillhöra. Jag menar det finns ju grupperingar på alla sätt. Man är man eller kvinna. Ung eller gammal. Sosse eller moderat. Homo eller hetro. Gift eller singel. Svart eller vit. Men att leva i små skyddade grupper är ju ganska synd. Tryggt men tråkigt. Då kan vi ju inte utvecklas genom att lära av varandra. Det är väl det som kallas segregering. Så egentligen har ju vårt öppnare samhällssyn mot andra "grupperingar" gjort att det skapas ännu mer känsla av vad som är vi och dom. Vi är nog ganska rädda egentligen hela mänskligheten. Vi vill ju så gärna vara som alla andra. När det egentligen är så att vi i grunden är likadana. Men egentligen alldeles, alldeles unika.
Jomen, tack för alla ord!!!! Älskar att få en massa sånahär tankar.
Mitt eget utanförskap har väl varit uppenbart för vemsomhelst. Ett negativt utanförskap kan man nog säga utan att överdriva.
Idag kan jag välja att stå utanför. Och gör det ofta. Väljer alltså.
Men är det ett val att vara hbt? Skulle inte tro det.
Det är det där som kuslar till det.
Varför utser vi folk till utanförmänniskor när de egentligen borde vara en självklar del av innanförskapet?
Mänskligt liv är inte så enkelt....
och ibland löser man det ju med apartheid, fobisk rädsla för annorlundaskap och ... folkmord till och med.
Somligt utanförskap kan man välja.
Men när man blir utesluten är det väl ändå en annan sak.....
Tankarna lär återkomma!
Skicka en kommentar