Ett telefonsamtal bort ropar vinterkylan om förfrusna fötter och gammal solidaritet.
Och vem kan låta bli att svara när vänner ringer?
Kullakalle och Berit. Som inte heter så, men vad ska man göra, man måste ju ge dem namn som klingar så att det känns som dom.
Två vänner från den där tiden som jag inte vill veta något om längre.
Nu sitter suget på tåget och ska bo här medan kylan ockuperar kartongväggar och lägger frost i soprummen.
Jo jag vet, jag är en idiot.
Alla som någonsin varit fast i skiten vet, att man inte ska umgås med folk som fortfarande blandar gräs och tobak och lägger linor för uttorkade slemhinnor.
Men.
Isvindar och fulla härbärgen.
Berit får ett gästrum hos min goa granne. Och Kullakalle mår bäst av en madrass på golvet i vardagsrummet medan vi söker hyrrum för båda två på stan någonstans.
Erik har kanske en vän som har en vän. Med ett föredetta garage.
Fast vi har sagt att drogerna får skötas diskret.
Jag ska inte se.
Inte höra
och inte veta.
Skäll nu inte skiten av mig... eller gör det, en jävla dum gathora tror hon klarar allt.
Och möjligen gör gathoror det.
Det är bara det, att jag inte är någon tjackhora numera.
jag är morsa...
biomorsa.
Så förlåt.
Och håll alla tummar för att vi hittar ett varmt rum och en massa modiga gränser.
11 kommentarer:
Jag hålle allt vad jag kan. Är blå redan.
Jag håller oxå tummarna! Rakel
Svårt att veta. Vad man ska säga när man (läs jag) är en sån som ingenting vet om beroendets vassa klor. Vad jag däremot ser och läser är en finEbba med ett hjärta av guld som visar mer medmänsklighet än någon jag har sett förut.
Håller mina tummar och tår hårt för att Ebbagumman låter bli drogerna och fokuserar på kärleksfulla handlingar såsom en varm plats att sova på.
Mängder av kramar från Upplandsskogarna!
/Jessika
Idag gick jag och tänkte på dig och din granne. Tänkte då att ditt förra liv kunde i alla fall inte förstöra din empatiska förmåga. Förmågan att älska och känna för och med andra människor. Känslomässigt stelnade du aldrig.
Så läser jag det här och blir alldeles varm inombords. Fast du inte borde så gör du det ändå. Tar hand om gamla vänner som annars skulle förfrysa sig i kylan.
Vet du det Ebba, att du är något alldeles speciellt. Om alla vore som du skulle världen vara mycket enklare att leva i. En värld där vi tar hand om varandra.
Ja, vad skall man göra? Om man inte ställer upp är man bara en liten lort. Och för att du gör det kommer våren i ett huj, härbärgena töms, polarna börjar må bra och du har tagit ett steg till. Heja, du kan inte göra på något annat sätt, blir suget för svårt finns det i alla fall gott om natursnö........
tycker papillon
Du är verkligen en fin medmänniska!
Jo, nu är dom här.... och jag skakar inuti av gamla minnen och helig vrede.... tror jag det heter när man blir fullkomligt vansinnig. Två blå tår, en sårig kind och tänder som ramlat ut och såklart inte ersatts för vem har råd med det?'
Inte kan jag ta hand om dom här vrakspillrorna till människor. Fan, jag hade glömt hur jävla eländigt det är.
Men... tvål och vatten och en varm säng och lite mat.
Kanske räcker rätt långt ändå.
... gud vad det här samhället stinker ibland.
Ebba, jag tror att du klarar det här för att du måste. Låt ditt stora hjärta vinna över viskningar och rop från annat håll!
KRAM
Det räcker långt och det är inte din uppgift att ge mer än så - det var ju det du själv behövde när det var som värst. Och du vet lika bra som jag att du aldrig kan ta ifrån dina polare rätten och skyldigheten att själv välja, när avgörandets stund är inne. Du kan mätta, lägga om såren, värma frusna kroppar och själar - och ha kraften att inte balla ur.
Men se till att signalera om du behöver hjälp
Papillon
Underbara Ebba...vad jag önskar att fler vore som du...och att jag själv tordes göra det du gör.
Håll emot om suget kommer, Ebba...
Kram
Hej Ebba!
Ja, vad kan man förvänta sig av en människa med ett hjärta av guld? Du ska veta att du inte bara hjälper till genom t.ex husrum och mat för frusna själar. Utan du hjälper oxå oss som inte levt i den världen, men som ändå kommit i kontakt med den på ett eller annat sätt. Att läsa din blog får mig att tro...tro på att även min son kan lära sig att uppskatta livet utan droger. Nu är det 9 månader sen sist...och jag är glad för varje dag. Just att följa dig ger mig hopp om honom, ett hopp som jag var på väg att ge upp förut.
Tack för att du delar med dig//B-M
Skicka en kommentar