tisdag 23 februari 2010

Gud vad jag predikar


Man ringer socialkontoret mellan åtta och nio och pratar med en jourhavande socialmänniska.
Sen ringer man klockan tio och pratar med en annan tant. Åsså återkommer man klockan två och pratar med någon sorts chefsperson. Alltid lika artig och alltid lika oroad i rösten.
Vad säger man då?
Jo, att man är allvarlig oroad för de människor som inte har någonstans att ta vägen. Att man sett folk som sover i vänthallen. Att man får frostskador redan vid tiogradig kyla om man inte kan värma sig... och så undrar man vart man ska hänvisa människor man stöter på.
Sen ringer man landstinget och försöker tala med så många politiska människor som möjligt.
Och säger samma saker.
Och sedan ringer man alla tidningar, tv-stationer och radioredaktioner man kan och ber att dom gör reportage.
Åsså talar man med poliser om att se mellan fingrar och med affärsinnehavare och deras anställda om vad man gör med överflöd och gammalt bröd och outnyttjade rum nånstans i en bortglömd lagerlokal....
Man tjatar och pratar och nämner inte mer än folk tål utan att stänga av.
Jag tror inte det är möjligt att göra på något annat sätt när man är en vanlig människa.
Om man ska vara till hjälp alltså.
Jo förresten.... om man kan, kan man ju ge stadsmissionen lite hjälp. Ekonomiskt eller praktiskt. Eller om det finns en värmestuga eller något annat... om man kan hjälpa till vet dom hur.

En sak jag inte tror man ska göra alls är att kasta skuld och skam på någon. Inte på någon annan och inte på sig själv. I alla fall inte om det inte är någon som faktiskt har som uppgift att göra nåot - och som inte sköter den uppgiften.
Att kasta sten på andra tar kraft och tid och energi.
Och att sitta inne i ett rum och skämmas har aldrig hjälpt någon hungrig....

Så vi kan väl hjälpas åt att räta på ryggarna och göra det vi kan.
Och nu låter jag väl som någon läskig predikant....
men jag tror det är sant.

Vi räcker. Om vi hjälps åt.

Bild: John Osgood

7 kommentarer:

Gråa musen sa...

Gick runt igår och delade ut hembakta mackor till frusna fingrar. Man har ju lärt sig var de håller till. Brukar göra det på vintern. Det är så jävla lite men det är i allafall något. Gubben kör buss och stannade när han hittade en av A-lagarna i en snödriva igår. Det var ruskigt sa han. Men han kallade på ambulans. Man kan faktiskt frysa ihjäl om man somnar i en snö driva. Han sket i att folk blev förbannade av att bussen stannade och folk inte kom i tid dit de skulle. Man måste ju bry sig. Vem ska annars göra det. Och jag tror fullt och fast på att vem som helst kan hamna där i snödrivan. Vi har en tendens att bry oss om småfåglar när det är kallt. Men många tänker nog inte på att många, många människor inte har tak över huvudet heller. Förra veckan hittade de en fastfrusen man i Hamnkanalen här i Jönköping. Han hade legat där i flera veckor. Nu bråkar man om vem som är ansvarig. Föga hjälper det.

Anonym sa...

Så sant...så sant. Ingen kan hjälpa alla...men alla kan hjälpa någon//B-M

Cicki sa...

När jag häckade i handikapprörelsen brukade jag hojta om att "Ensam är stark, men tillsammans är vi starkare". Det gäller även i detta avseende. Vi får hjälpas åt så gott vi kan.

Mångmamma sa...

Och jag fick höra senast idag att vi har en uteliggare, tysk enstöring, som ockuperat ett öde sommaraställe här i krokarna.
Grannarna har varit dit med mat och filtar samt orat sig för hur det är ställt efter de senaste dygnens vargakyla.
Sånt värmer att höra trots allt.

Ebba G sa...

Det finns hopp!
Gud vad jag är glad för er!!

Cicki sa...

Vad kan man göra för att ge akut hjälp för nu räcker det ju inte att prata med några tjänstemän. Jag har försökt att kolla om vi har någon Stadsmission här i vår lilla stad men hittar inget. Jag har hört att Pingstkyrkan hjälper hemlösa här i stan. Vi brukar skänka till deras loppis. Men om man nu vill ge varma kläder direkt, hur gör man då? Du måste lära oss. Det där med att folk lägger ut frön till fåglar men inte ger till hemlösa gick rätt in hos mig.

karibien sa...

Underbara rara Ebba som för väsen på ett så klokt sätt. Visst är det jättebra att med egna händer hjälpa dem man möter - men att ställa till uppmärksamhet kring problemet, visa att det är människor av kött och blod där i kylan, det kan hjälpa många...

Jag hoppas att det blir många reportage och artiklar, många kommentarer, debatt på insändarsidan. Att folk ser att det inte är självklart att "nån annan" tar hand om människor som inte förmår ta hand om sig själva