Trevliga människor

Jo, jag känner en del döda människor.

Eller kände.

Fast det känns som att dom lever sitt eget liv i mina tankar. Så på sätt och vis känner jag dem.

En av de döda heter Olav.

Han blev mördad av ett par trevliga människor.

Ja det är sant. De där två mördarna var ena riktiga gentlemen. Höll artigt upp dörrar och bjöd på middag och allt.

Aldrig att jag var rädd för att bli sårad eller skadad om någon av dem fanns i närheten.

Icke.

Men likförbannat mördade de en av mina bästa vänner.

Olav kom från Trondheim och hade hund. Hunden blev omhändertagen av polisen när husse avlidit och jag vet inte var han hamnade. Kanske i hundhimlen.

Olav hade också ett litet barn. En son som bodde med honom på helgerna. Den sonen blev nog inte omhändertagen av någon polis.

Däremot blev han såsmåningom heroinist.

En av de yngsta i den kategorin.

Inuti mitt huvud lever både hund och husse och heroinistunge kvar som en sorts treenig gud.

Jamen det är sant. En sorts förebilder.

Olav dog för att han trodde på att det var bättre att säga som det var än att ljuga. och för att han vägrade vara solidarisk med de där trevliga männen med kniv. Det kallar jag att vara en bra förebild.

Att vägra vara solidarisk med människor som lever på att andra ljuger.

Hunden... ja honom kan man se upp till för att han alltid älskade sin husse oavsett vad hussen hittade på för dumheter. Den sortens kärlek ser bara en älskad person. Aldrig en handling eller en brist.

Och sonen.

Tja, inte vet jag. Kanske inte en förebild i handling.

Men en sorts konsekvens. Om man har en pappa som missbrukar något och den pappan blir mördad för att han menar, att ingen annan ska missbruka, så han vägrar låta bli att tiga med saker och ting som skulle innebära, att trevliga män åker fast... tja... kanske den rimligaste konsekvensen då blir, att sonen väljer att vara solidarisk med drogen.

För att om pappan varit det, så skulle han fått leva.

Det är inte så lätt det där med solidaritet.

Men inuti mitt huvud skimrar minnet av Olav som ville något bättre så starkt att han valde att dö för det.

Fan.

Tänk om jag skulle välja att tjalla på såna som fortfarande langar. För att jag inte vill att mina ungar ska gå i mina fotspår.

Och så skulle jag bli mördad. För att jag tror på en bättre värld. Kanske. Eller i alla fall en värld utan droger för mina ungar.

Jag väljer att tiga.

Men fan vet vad som är rätt.

Bild: Pyatigorets Georgy