Sand och stjärndamm

Det var så enkelt när det bara var att gå över till lökhackarbrädan och låta tårarna skvala.

Man liksom pratade om suget och jävligheten. Och sen snöt man handduken full och mådde rätt bra.

Nu har dom där tårarna blivit sand och stjärndamm. Iskall sitter jag och glor på ingenting och håller hårt i ... ingenting.

Sprätter till när telefonen ringer och försöker låta morsk när de nya vackra tänderna formar visslande S och väsande kj.

- Du Ebba. Jag kan väl sova hos dig på lördag.

- Mm. Om du inte har något annat. Ska prata med B. Så kan du väl komma och vara med mig på jobbet ett tag först.

- Sen går vi på bio och äter popcorn.

- OK.

Det är så enkelt. Bio och popcorn och bara lite lök först. Eller vispgrädde. Middag med kockar och köksfolk. En massa skratt och fniss och frågor som ingen kan svara på. I alla fall inte så ordentligt som vissa somliga små nytandade skulle vilja.

Men hur ska en biomamma orka skratta när hela livet liksom bara trillat i småbitar som överfaller bakifrån och uppifrån och till och med underifrån. När avgrunderna gömmer sig i tårtbitar och lukten av gammal bensin.

När man inte ens kan se en hundvalp utan att vilja illskrika och inte finnas mer för att det värker i hela kroppen.

Bio och popcorn.

Som om jag visste hur det smakade. Som om jag någonsin suttit med tindrande ögon och överväldigats av biodukens jätteansikten.

I ett annat liv. Kanske.

Och jag ser den där lilla ungen under skrivbordet. Hon som skrev upp sitt namn överallt. För att någon skulle veta att hon fanns. Om hon skulle försvinna. Så att man kunde läsa det där namnet och förstå att hon en gång fanns på riktigt.

Att någon hade gett henne ett namn. På E.

Och under skrev hon med små små bokstäver att hon ville bli begravd under den största eken i sagoboken. Den som fanns på sidan etthundratre längst ner.

För att hon aldrig kunde tänka sig, att hon en dag skulle finnas på riktigt. Långt långt efter det att huset blivit aska och alla barnen bortgivna till evigheten.

Det är många tankar som aldrig blir tänkta medan tårarna blir till sand och stjärndamm.

Bilder: Marianne Watchel och Marcia Baldwin