Jag fick en kommentar om hopp, om att se en människa ge upp, och om att ge hopp....I natt har jag tänkt. På det där med en annan väg.
Man ser ingen annan väg så länge det inte finns andra vägar att se. Så tänkte jag.
Och minns hur det var för mig.
Det fanns ingen människa i min omgivning som inte hade en självklar relation till drogerna och som inte såg mig som en som drogade. Eller nästan ingen.
Men det var just det där nästan. Nästan ingen som gjorde skillnaden. För såhär är det.
Jag blev upphittad halvdöd en gång. En polis som fixade ambulans. han och jag stötte ihop då och då och han struntade helt i att jag levde i drogvärlden.
Han pratade med mig om sånt som vanligt folk pratar om. Vädret och senaste köttfärsskandalen och sånt. Han nämnde aldrig något om bostad eller abstinens eller behandling. Han bara såg mig som en människa.
En annan sån människa är den bibliotekarie som gärna diskuterade innehållet i böcker. Som kunde ta en fika och prata deckare eller Shakespeare eller Dostojevski för den delen. Och struntade i att jag såg ut som en gathora.
Och papillon. Min idol på Poeter.se. Som har lärt mig att det finns en massa meter och strofer och annat smask att ta till i stället för vitt pulver och runda piller. Låter löjligt kanske. Men att gå omkring och hitta rim och rytm och pilla ihop en sonett är rena terapin.
Sen... när jag flyttade från storstan till en liten ministad med storebrorskomplex... ja då har jag träffat en massa människor som behandlar mig som folk. Som inte med ett ord låter mig slippra in i facket av såna som inte kan ta egna beslut.
Så.... ja. Alltså mitt hopp vaknade när jag inte längre ständigt måste försvara min position som missbrukare. När jag upptäckte att jag kunde prata om köttfärs och väder och böcker och den senaste politiska frågan och om hur halt det är när ingen sandat. Utan att hela tiden vara på min vakt för att parera att samtalet ändå till slut måste handla om att jag skulle sluta droga för att få vara med.
Den arga medmänniska jag mötte på en bänk en gång... som verkligen brydde sig... en herre i sina bästa år... Han sa att varje människa har rätt att välja sitt liv och att han respekterade mitt val. Men att han var förbannad för att jag slösade bort hans liv genom att vara så jävla dum. Hans liv.... Och det var ju sant.
Jag satt och saggade bort hans tid för att jag var drogad och inte kunde föra ett vettigt samtal. Han gav sin tid åt mig och jag slarvade bort den. Han kunde förklara det på ett vettigt sätt och han menade varenda ord för han hade sett vad jag kunde bli, vad jag kunde ha gett honom. Och ja, han kunde berätta att han var förbannad för att han blev lurad på ett samtal.
Det är sånt som gett mig hopp. Att folk sett mig som något annat än en hopplös drogmissbrukare som m
an bara måste få att sluta. Att jag fått förtroendet att välja själv. Verkligen välja själv. Då hände det att jag lyfte upp blicken och såg.
Vägar som faktiskt låg där mitt bland svennepratet och köttfärsen. Som ingen sa åt mig att jag måste gå. Men som jag kunde välja för att där kunde jag hitta fler människor som kanske brydde sig om vädret....
Jag tror det är det jag uppfattat som att bry sig.
På riktigt.
Bilderna är målade av Evguenia Sarkissian - en armenisk konstnär som kallar sig Saré är en av mina favoritkonstnärer - hon målar ofta vingar, fjärilsvingar eller fjärilar någonstans på de människor hon avbildar. Av någon anledning tänker jag ofta på min vän Papillon och på människor som verkligen betytt något för mig när jag njuter av hennes konst.... så... jag bjuder på några av de där favoritbilderna!
10 kommentarer:
Ebba!
Detta är kloka ord, men kanske är risken när man är i ett missbruk (jag har haft vänner som har varit alkoholmissbrukare) att den som missbrukar blir otroligt egotrippad och självömkande. Man behöver hela tiden bli sedd själv. Och visst, vi behöver alla få bli synliga. Men min bittra erfarenhet är att i en relation med en människa med missbruksproblem blir man totalt osynlig.Drogen och förhållandet till denna tar över allt, även om missbruket har upphört. Glöm inte detta, att se dem som finns omkring dig, för de har lika stora behov som den som missbrukar eller har missbrukat. Det är nog lätt att dra med sig ett mönster.
Tant lila - javisst, just så är det. Att leva i missbruk är att vara totalt egotrippad. Fullkomligt avskuren från insikten att andra människor kan behöva något. Det enda som gäller är drogen.
Hoppet för mig handlade just precis om att fatta att det finns en annan värld där man bryr sig om varandra.
Sen finns det en annan rätt otäck sida av saken, den att drogen drar in alla i spelet om missbruket. Man bli det som kallas medberoende. Och det är ett helt kapitel för sig. Det där medberoendet äter upp många förhållanden. Jag tror alltid att man måste förstå, att alla i en familj där någon missbrukar måste få hjälp att se sin egen del i mönstret så att alla blir fria att välja ett annat sorts liv. ... som väl ibland leder till att man måste skiljas åt.
Tack för att du delar tankar!
Så sanna ord. Man måste få bli sedd. Så många gånger som jag stått och predikat detta inför lärare och föräldrar och andra människor. Att de måste se det där barnet som bråkar. För det är ett rop på hjälp: "Se mig som den jag är!" Som till slut kanske börjar droga eller andra hemska saker just för att bli sedd. Kan man inte vara bäst på något annat så kanske man kan vara bäst på att vara sämst.
Att bli sedd är viktigt, viktigare är att bli sedd för den man är inte den man visar utåt....utan en massa pekpinnar och försvarstal
Lite rörigt men du kanske förstår ändå?
Tack för bilderna och hoppet. Från en trött gammal kvinna, som har svårt att se olika vägar, du gav lite ork att tänka vidare.
Ja, jag säger då det - jag har lärt halmstrå, alias Ebba, åtskilligt om jamber, daktyler och medeltida trubadurversmått - och hon har lärt mig att våga se mig själv i ansiktet och allvarligt fundera över min egen inställning till sådant som hämnd, försoning och förlåtelse. Jag är den siste att förneka rimflätans betydelse när det gäller sonettskrivning men vem tror ni har lärt vem viktigast saker??
Jag satt för övrigt och kikade på en nässelfjäril på nära håll i förgår, när solen lyste på söderväggen och jag kände en stark gemenskap. Bägge var vi övervintrare med rätt urblekta färger och duktigt fransiga vingar - men vi hade överlevt i alla fall.........
Kram från papillon
Du skriver så fint och ger så mycket hopp för fler än dig själv. Jag tackar för det!! :o)
Ljuvliga bilder! Man blir glad ända längst in av dem.
Och det där du skriver om....av alla saker jag önskar så är förmågan att se människan bakom fasaden en av mina populäraste önskningar. För jag vet ju att guldkornen hittar man på rätt oväntade ställen.
Oj! Hittade nyss hit. Så kloka ord. Tack
Hej Ebba !
Ibland är det svårt att bara höja blicken. Blicken i sig kan vara så svart så svart.
Jag tror på att vi som varit där kan hjälpa andra, men för att nå fram så måste målet vara att vilja sluta och få ett hopp.
Och ibland så kan det hjälpa att någon säger: Du måste sluta, men denne någon kanske måste veta hur kan man hjälpa till och vad behöver den som vill ha "hjälp"
Men att bli sedd det behöver vi alla.
Och det är väl det jag gör när jag vill se mina gamla vänner drogfria. Jag kan deras och min gamla väg på mina tio fingrar och jag lär varje dag på min nya och jag kan ge dom ett förslag att prova det som fungerat för mig.
Men som sagt valet är alltid vårt eget, men vi måste kanske ställas inför samma val många gånger i livet.
För det är först när vi är redo som förändringarna kan slå rot. Men man kan så frö. Oavsett när.
Skicka en kommentar