Korrekturläsning...

Att prata om att man är en typiskt monogam personlighet när man försörjt sig som hora... jamen det förstår väl vemsomhelst att det inte borde gå hem någonstans där alla skruvar är fastsatta.

Men.

Det är bara det att hos somliga som förmodligen inte har sina skruvar fastsatta så fungerar det ändå så.

Jag talar om mig nu.

Monogama Ebba. Som aldrig skulle kunna vara otrogen utan tvång. Nix. Här knullas inte runt.

Och om karlskrället jag tänker gifta mig med skulle önska sig en extra dam på sidan?

Då skulle det inte vara en dam på sidan. För då skulle det bara vara en dam. Sidan försvann liksom på vägen då.

Det är ett avslutat kapitel det där. Att sex är frikopplat från känslor alltså.

Vi pratar om det jag och min mellantjej.

Och eftersom hon inte vill att jag ska skriva om henne utan att fråga så har jag frågat. Och hon har läst innan jag lagt ut. Vill bara understryka det.

För att jag får svår hosta när jag märker att folk inte respekterar sina ungars integritet.

- Men du. säger hon.. hur kan man leva sen?

- När man levt som jag?

- Ja för det skulle jag inte kunna. Om man haft sex med typ hundra killar och gubbar och så.

- Man överlever. Men det är hemskt.

- Jag skulle inte kunna ligga med en gubbe.

- Det ska du inte heller. Och förresten... vad är det du tänker på med gubbar och sånt.

- Att du har legat med gubbar. Som har pissat på dig och gjort saker.

- Mm.

- Det är hemskt.

- Ja det är det. Det är hemskt att göra sånt.

- Men du gjorde det.

- Ja.

- Det är äckligt.

Det är inte lätt det här. Jag kan ju säga det. Att det inte är lätt. Vanliga mammor behöver inte prata om det där med gubbar. Inte på det sättet. Men .. nä jag är ingen vanlig mamma och min unge har alltså rätt att fråga mig om sånthär. För att hon inte är en vanlig unge.

Det är det hon säger.

- Jag kan aldrig bli som alla andra.

- Va?

- Jag har en morsa som varit hora. Det har ingen annan jag känner.

- Nä det är klart. I allafall ingen som talar om det.

- Det är klart. Ifall nån har varit hora säger dom inget. Utom du. Som skriver om det på bloggen och berättar för hela världen. Gud vad du är.

- Dum.

- Nä. Inte dum. Jag gillar det. Man fattar vad du skriver. Men det är äckligt ändå

Alltså. Man har en unge som tänker.

- Men om du hade kunnat välja, fortsätter hon, om du hade kunnat bli rik och plugga och sånt.

- Jamen jag kunde nog ha valt annorlunda om jag hade vetat lite mer. Och då hade jag aldrig i hela livet gått på gatan. Då hade jag inte knarkat och inte varit bostadslös. Aldrig.

- Men hur vet man att man väljer rätt då?

- Jag tror inte man vet. Om jag hade haft någon att prata med.... kanske.

Och så är det. Jag vet att det är så.

Om ungar har vuxna dom litar på, som lyssnar, som verkligen bryr sig, då finns det någon att prata med som vet. Eller som i alla fall kan hjälpa till med att välja rätt. Som kan berätta lite om olika konsekvenser. Sånt man inte kan räkna ut själv när man är tretton.

En sak är säker i alla fall. Trettonåringar tänker massor. Är kloka som Wikipedia och lika förvånansvärt oskrivna som Wikipedia. Man måste fylla i där det fattas. Hjälpas åt. Och vara noga med korrekturläsningen.

bilder: Kim Zoph och Anne Below