gyttja och rödbukade fiskar

En del grodprinsar som blivit människor har ändå en sorts längtan tillbaka till livet i gölarna.

Tror jag.

I alla fall vet jag en prins som bevisligen älskar gyttjebad.

En som heter Erik.

Såhär var det.

När man är ledig går man ut. Och här i norrland betyder det inte att gå på krogen.

Nix.

Man går ut i spenaten. Ni vet, det där gröna som växer på sidorna av vägarna. Fast här uppe är sidorna av vägarna mycket större än vägarna. De liksom breder ut sig metervis. Eller snarare kilometervis. Typ hundra kilometer vägkant är en baggis för en norrlänning.

Och mitt i den där vägkantstopografin hittar man gyttjepölar. Fast de ser ut som sjöar. Vackra små sjöar som kallas tjärnar. Det är bara det att runtomkring de där sjöarna finns en speciell sorts spenat som kallas myr. Under den spenaten gömmer sig dendär gyttjan jag försöker beskriva.

På somliga ställen har man lagt bräder. Spänger kallas det. Man ska gå på de där spängerna för att inte sjunka ner i gyttjeeländet.

Jag kan säga, att det luktar gott på myren.

Och så kan jag säga att det luktar mindre gott om man till äventyrs låter stöveln slinka ner genom grönskan och ner i det bruna som ligger under och lurar som ett enormt monster.

Erik har duschat en lång stund nu.

Ville bara säga det.

Att en del kyssta grodor tydligen har ett sorts gyttjesug.

Fast vi lyckades dra upp ett antal rödbukade firrar fast vattenståndet (hm?) egentligen nog var lite väl högt. (öh?)

Vissa somliga kan nog tänka sig en annan sorts stånd framåt kvällskvisten.

Vi får väl se hur det blir med den saken.

Beror alltså helt på om grodan får av sig snusket från spenaten!

Bild: Mel Williams