onsdag 5 maj 2010



Blixtar av något bortglömt. Ett svärdhugg bort ligger ögonblicket jag aldrig kommer att minnas. Aldrig.
Så har högsta hjärnrådet bestämt och låst den stora porten in till verkligheten.
Jo jag ser handtaget och låset.
Känner nyckelns tyngd.
Och vet att aldrig.


Knappnålen faller till golvet.

Jag sitter under skrivbordet där mammas symaskin brukar stå.
Nu är den borta. Hon är borta.

Bordet i köket är fyllt av odiskade tallrikar. Köksbänken ståtar med samlingar av halvätna smörgåsar. Korvsnuttar och inkokt kött i gelé från konservburk. Corned Beef.

Jag hör knappnålen falla till golvet.

Så tar jag upp den. Håller den mellan tummen och pekfingret och känner på den med andra handens pekfinger. Spetsen under nageln. Som ett sting av lindrande smärta.

Nyckeln i låset.
Allt blir gråtsvart.

Idag är solen kallare än natten.

Bild: Judy Henninger

6 kommentarer:

Comvidare sa...

Sådana där dagar är det bra att det finns annat än solen som värmer. En kopp te och en klapp på den där egna kinden som man så ofta glömmer bort att man har.

Cecilia N sa...

Frågan som fyller mig som du inte behöver svara på är: drog hon eller dog hon.

Vill sätta lillflickan i mitt knä.

tant lila sa...

Ja, Ebba, saker kommer tillbaka om man vill eller ej. Men kanske har de en gång skurit för sista gången i en för att sedan för alltid försvinna!

Cecilia N sa...

OT: När jag såg bilderna på det här inlägget på en blogg jag inte varit in på tidigare så tyckte jag de påminde om bilder som du visar, även om de inte är i samma teknik:
http://time2cre8.blogspot.com/2010/04/fabulous-friday-finds-for-april-30.html

Mib sa...

Fint och beskrivande skrivet.
Hos mig är också solen kallare än natten ibland. Inte av samma anledning. Men jag hatar våren och ändå har jag längtat så efter den i vintras.
Kram från Mib.

Saring sa...

Åh, Ebba.. Den där lilla; ingen skall behöva ha det så. Ingen.

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva. Om hur jag känner igen utan att känna igen. Alls. Jag vill skriva om det läkande i att gå tillbaka till ögonblicken vi aldrig kommer att minnas. Och laga lite. Ändra lite. Pyssla om. Hålla. Skydda. Men mina ord fastnar någonstans mellan hjärtsmärta och tårfyllda ögon.

Dina ord är så starka och når direkt in i mig. Och mitt barnjag kryper in under ditt skrivbord..