på det att mina vänner icke må dväljas i gränderna.... typ

När man kommenterar kommentarer händer det att man skriver ord som måste utvecklas.
Som nu.
Det här med att inte underskatta de människor som har positioner i de olika partierna.
Att fatta, att om man tagit sig till styrelsen i ett etablerat parti, då är man inte bara smart i största allmänhet utan riktigt skarp. Skarp nog, att förstå hur man uttrycker sig så, att människor lyssnar på de åsikter man faktiskt har. Eller skarp nog att fånga upp andras åsikter och uttrycka dem så att människor hör vad de själva tycker... och därför ser upp till den som säger det man själv inte lyckades formulera riktigt lika bra.

Politiker är till för att formulera det vi vill med samhället. Dom ska vara smarta på det sättet.
Men.... just i dag tänker jag, att det kan vara viktigt, att förstå en annan sorts smarthet också. Den som inte styrs av det som egentligen är politik utan narcissism.
Narcissism är något väldigt mänskligt och nödvändigt. Korpen har lärt mig en del om hur små barn behöver spegla sig själva och få bekräftelse, och hur man som förälder så småningom måste hjälpa dem att upptäcka, att världen inte alltid speglar det man önskar att den skulle, och att man själv inte är fullkomlig, bäst, vackrast - och att det är just det som är att vara en personlighet skild från andra personligheter.
Man måste stå ut med, att andra också är smarta utan att de vill samma sak som man själv, att andra kan bli kära i någon man själv vill ha, och att den där man vill ha väljer den andra... utan att man för den skull är sämre.
Man måste stå ut med att vara den man är utan att ständigt få bekräftelse utifrån.
Men ibland (rätt ofta) går det fel det där.
På vilket sätt är nog olika. Men hela samhällsstrukturen är för närvarande rätt narcissistisk. Det gäller att bli sedd av andra, att bli bekräftad, att vara bäst, snyggast, skönast, fulast, magrast, tjockast.... att få sin spegelbild uppförstorad och bekräftad.
Och när politiken hamnar i den där narcissistiska spegeln blir det otäckt.

När politiker inte längre styrs av sin ideologi utan av hur många som tycker lika eller ännu värre, speglar den egna förträffligheten hos de människor som uttrycker något som inte längre är en ideologi utan något  man låtit en PR-firma formulera just för att locka människor till sig, människor man "blir någon av" för att de är så många och för att de beundrar det man säger.

Och när politik dessutom handlar om makt och pengar mer än om styre och ekonomi då ligger vi risigt till vi medborgare, om vi inte förstår på vilket sätt våra politiker är smarta.
Smarta nog att tillskansa sig makt och pengar. Inte bara till sig själva utan till det system som närs och blåses upp av en narcissistisk kultur.

Någon dag när gipset sågats itu och käken läkt ihop ska jag hitta på ett sätt att göra det jag tror jag ska.
ja alltså... först ska jag nog läsa färdigt mina kurser, fast det kan jag nog göra med gips och ståltråd intakt, men alltså sen, när jag är fullproppad med argument som bygger på mer än att bara tycka, då.
Då ska jag skriva.
Och prata
och se till, att de där maktstrukturerna avslöjas.
...på det att mina medmänniskor icke må dväljas i gränder och avsides prång....
typ.