Jo man åker till stora huvudstaden och hälsar på  gatstenarna. Kikar på ett par bropelare och pekar ut var man bott. Ser in i gränderna och tycker att det är vackert i storstan. Alltihop från ett bilfönster.
Sen blir man bjuden på middag på ett sånt där ställe man stod utanför när man skulle få ihop till lite av varje.
Hotellrummet blev avbokat för det fanns vänner att bo hos.
Nej inte mina vänner
Eriks
Åsså var vi bjudna till en sorts ätning.... middag är inte rätt ord här.... man sitter timvis och tittar på den vackra maten medan man petar lite i garneringen.
Och höjer sina glas och ... ja alltså där ligger en miljon gafflar och skedar och ... jag borde veta, men jobbar faktiskt inte i serveringen.... så
det är en gåta hur folk vet i vilken ordning man ska hålla i gafflarna.
Fast egentligen är det väl rätt lätt.
Man har helt enkelt interna nonverbala språk för att lätt kunna känna igen folk som inte hör hemma i de där salongerna.
Som det där med gafflar och glas och när man käkar och när man möjligen får säga ett och annat till en av bordsgrannarna.
Som tur är. är vi förlovade jag och Erik.
För en av de där reglerna handlar om att man får sitta ihop med den man är förlovad med. Men inte den man är gift med.
Och inte vartsomhelst utan på en plats där någon annan bestämt att man passar.

Å andra sidan har vi väl regler under broarna också.
Hur man för sig och vad man säger och vem som ligger med vem.
och för all del vem som får ge vem stryk och vem som ska ha gratis dricka. Eller röka.
Så det går väl på ett ut.
Salongsmänniskorna skulle nog känna sig lite vilsna i dom sammanhangen. Så jag får bjuda på min vilsenhet i salongerna. Och imitera.
Jag är bra på att imitera.
Leenden och högdragna nickningar.
Och den sorts skämt som går hem. Och vad man inte får prata om.
Politik tillexempel.

Man får absolut inte nämna något om sjukförsäkringar, utlänningar (så kallas invandrare i de här sammanhangen) fattiga människor eller, Gud förbjude; skatter.
Nix.
Och den som måste gå på toa får hålla sig till efterrätten är äten och sedan gå och tvätta händerna.
Salongsmänniskor kissar inte. Och bajs är för de utslagna.
...undrar om somliga av de sidenklädda ens kan fisa under täcket utan att rodna.
Fast vem vet.... en del av herrarna går kanske till prostituerade
en eller annan kanske gillar att bli piskade eller få blöjor bytta på lilla stjärten.

Alltså.... i sånahär sammanhang finns det liksom ingen hejd på vad man får lust att tänka.... och säga i ena mungipan till sin bordsgranne.
Men
man har väl hyfs.
i alla fall tillräckligt för att hålla käften och benet i styr.
För gissa om det är mer än jobbigt att sitta med ett gipsat ben och käka finmiddag medan man ler sött åt folk som frågar vad som hänt.
Vad jag svarar?
Ja eftersom jag inte direkt är illiterat, utan en rätt beläst kvinna i mina bästa år, hade jag ett antal mer eller mindre smaskiga beskrivningar av vad som kan hända om man använder övergångsställen och envisas med att vänta på grön gubbe....

Nåja.
renfileerna var utsökta
liksom den väl mogna getosten
... norrlandstema minsann...

Och gästerna... jo, det var nog en hel del som var som jag... lite udda.
Framåt nattkröken när alla formalia var avklarade blev det faktiskt riktigt trevligt. Eller... tja, lössläppt.
Ibland fattar jag liksom inget alls....



-...och bilden här till höger har liksom inget alls att göra med texten.

tror jag.  (Karel Dujardin målade den)