främlingsfientligheten och egot

Det finns dom som tror att såna som jag inte kan använda morfin som smärtlindring utan att fastna i missbruk.

Det finns dom som tror att om man är alkoholist så måste man supa sig redlös om man känner lukten av lite vin.

Och så finns det folk som tror, att om man en gång hamnat utanför det vanliga samhället så kommer man att vara dömd till utanförskap resten av livet.

Fördomar kallas det.

Och när myndigheter och andra maktfaktorer gör fördomar till sanningar får det konsekvenser.

Alla missbrukare behandlas som en enda person.

Man har liksom förlorat rätten till individualitet.

Pensionärer, arbetslösa, invandrare, ensamstående föräldrar.... inte är det färre fördomar kring dem än kring oss som en gång började droga? 

Och själv har jag såklart en massa fördomar som rör moderater och människor som har råd att åka till N.Y över dagen för att shoppa....

Korpen och jag hade lite att säga varandra om det där.

Och kom in på det där med religion och kyrkor och så. Och när jag sa att kyrkan var lite som SD.... 

alltså sånt man bara kan viska i gränderna om...

ja alltså, det var då vi kom att prata om det där med fördomar och hur man ser på människor.

Och det var då jag fattade något om det där med främlingsfientlighet. Att nog ingen går fri från den där rädslan för det okända och att man måste se och erkänna sina fördomar för att kunna göra sig fri nog att handskas med sin rädsla så att man inte måste projicera den.

Eller som Korpen sa: Om man inte kan möta varenda människa med respekt och kärlek är man själv sjuk i samma rasism som dem man anklagar för att vara rasister.

...jag tror hon har rätt.

Jo man åker till stora huvudstaden och hälsar på  gatstenarna. Kikar på ett par bropelare och pekar ut var man bott. Ser in i gränderna och tycker att det är vackert i storstan. Alltihop från ett bilfönster.
Sen blir man bjuden på middag på ett sånt där ställe man stod utanför när man skulle få ihop till lite av varje.
Hotellrummet blev avbokat för det fanns vänner att bo hos.
Nej inte mina vänner
Eriks
Åsså var vi bjudna till en sorts ätning.... middag är inte rätt ord här.... man sitter timvis och tittar på den vackra maten medan man petar lite i garneringen.
Och höjer sina glas och ... ja alltså där ligger en miljon gafflar och skedar och ... jag borde veta, men jobbar faktiskt inte i serveringen.... så
det är en gåta hur folk vet i vilken ordning man ska hålla i gafflarna.
Fast egentligen är det väl rätt lätt.
Man har helt enkelt interna nonverbala språk för att lätt kunna känna igen folk som inte hör hemma i de där salongerna.
Som det där med gafflar och glas och när man käkar och när man möjligen får säga ett och annat till en av bordsgrannarna.
Som tur är. är vi förlovade jag och Erik.
För en av de där reglerna handlar om att man får sitta ihop med den man är förlovad med. Men inte den man är gift med.
Och inte vartsomhelst utan på en plats där någon annan bestämt att man passar.

Å andra sidan har vi väl regler under broarna också.
Hur man för sig och vad man säger och vem som ligger med vem.
och för all del vem som får ge vem stryk och vem som ska ha gratis dricka. Eller röka.
Så det går väl på ett ut.
Salongsmänniskorna skulle nog känna sig lite vilsna i dom sammanhangen. Så jag får bjuda på min vilsenhet i salongerna. Och imitera.
Jag är bra på att imitera.
Leenden och högdragna nickningar.
Och den sorts skämt som går hem. Och vad man inte får prata om.
Politik tillexempel.

Man får absolut inte nämna något om sjukförsäkringar, utlänningar (så kallas invandrare i de här sammanhangen) fattiga människor eller, Gud förbjude; skatter.
Nix.
Och den som måste gå på toa får hålla sig till efterrätten är äten och sedan gå och tvätta händerna.
Salongsmänniskor kissar inte. Och bajs är för de utslagna.
...undrar om somliga av de sidenklädda ens kan fisa under täcket utan att rodna.
Fast vem vet.... en del av herrarna går kanske till prostituerade
en eller annan kanske gillar att bli piskade eller få blöjor bytta på lilla stjärten.

Alltså.... i sånahär sammanhang finns det liksom ingen hejd på vad man får lust att tänka.... och säga i ena mungipan till sin bordsgranne.
Men
man har väl hyfs.
i alla fall tillräckligt för att hålla käften och benet i styr.
För gissa om det är mer än jobbigt att sitta med ett gipsat ben och käka finmiddag medan man ler sött åt folk som frågar vad som hänt.
Vad jag svarar?
Ja eftersom jag inte direkt är illiterat, utan en rätt beläst kvinna i mina bästa år, hade jag ett antal mer eller mindre smaskiga beskrivningar av vad som kan hända om man använder övergångsställen och envisas med att vänta på grön gubbe....

Nåja.
renfileerna var utsökta
liksom den väl mogna getosten
... norrlandstema minsann...

Och gästerna... jo, det var nog en hel del som var som jag... lite udda.
Framåt nattkröken när alla formalia var avklarade blev det faktiskt riktigt trevligt. Eller... tja, lössläppt.
Ibland fattar jag liksom inget alls....



-...och bilden här till höger har liksom inget alls att göra med texten.

tror jag.  (Karel Dujardin målade den)

Termiter och andra funderingar

                                                       Bild: Gregory Monacelli




Det kliar.
Och skaver.
Som vore benet liksom inkapslat i en termitstack full med termiter.
- ska det vara så?
frågar jag den där som ringmärkt mig.
- ja.
Säger han och lägger huvudet på sned och ler förföriskt.
- nänä, säger jag, nix.
- ha! säger han och tar fram en lång, väldigt lång sticka. Som antagligen är suverän för att fånga termiter med.
- ro hit. säger jag och ser hur hans huvud hamnar lite på sned igen medan ögonen på något märkligt sätt vrids till cockerspanielstorlek.

Kan ju meddela, att en termitstack inte är något hinder för den fantasifulle älskaren.

Sen var det ju det där med dörrar och trappor.
Antingen blir det till att hitta ett par extra muskler någonstans eller också stannar man inomhus i sex veckor.
Och det gör man ju inte.

Blåsorna i händerna och skavsåren på armarna tillsammans med de blåmärken som liksom spridit sig över större delen av det som är min lilla lekamen gör mig till en vandrande picassotavla.
Eller vandrande...
hasande, hoppande, vridande och roterande.
Som en futuristisk mobil.
eller bara en grotesk parodi på en kvinna.


En sak kan jag säga.
Akta er för hårda bilar med druckna karlslokar vid ratten.
Dom har fått fatt i den som framförde det fordon som råkade ta med mig i farten när den slippriga hjärnan hade missat att det var rött ljus och grön gubbe med vidhängande ebbapåvägövergatan.
Och nu fungerar det ju så i vårt land, att om man inte är straffad innan och säger att man inte ska göra om det... så får man gå fri i väntan på rättegång om det nu blir någon.
Och vad händer under den tiden då?
Jo antagligen får herrn ångest och behöver ta sig ett glas för att döva den. Och när spriten går in går vettet ut och bilnycklarna hänger väl på sin krok och krogen ropar att nu är det där man ska vara om man är någon.
Ja... och så är det någon annan ebba som är på väg över gatan som får en termitstack att släpa på. I bästa fall.
Man kan få träfrack också.

Så vad borde hända med såna som styr med promille? Eller något annat hjärnsläppspreparat.
Första fyllan bakom ratten... skulle man bli av med bilen kanske.
och körkortet såklart.
Om man sen till äventyrs återfinns bakom en ratt finns påföljder för det. Och om man dessutom styr på fyllan kan det kanske resultera i en tydlig tvångsåtgärd. Inte finkan, tror inte på finkan för fyllskallar. Däremot finns bra alternativ... AA, tolvstegsprogram, Minnesotamodellen..... Korpberget.... ja, alltså ställen där folk får hjälp att se att om man kör på fyllan är man alkoholist och behöver handskas med det.
Och att det är OK att vara alkoholist bara man håller sig i en enslig grotta utan tillgång till bil eller sällskap. Alternativt håller sig nykter.
Lätt val?
Nä, men vem har sagt att det ska vara lätt att köra på folk lite hursomhelst.

Och de där jävla termiterna kliar så jag får spader.


....

på det att mina vänner icke må dväljas i gränderna.... typ

När man kommenterar kommentarer händer det att man skriver ord som måste utvecklas.
Som nu.
Det här med att inte underskatta de människor som har positioner i de olika partierna.
Att fatta, att om man tagit sig till styrelsen i ett etablerat parti, då är man inte bara smart i största allmänhet utan riktigt skarp. Skarp nog, att förstå hur man uttrycker sig så, att människor lyssnar på de åsikter man faktiskt har. Eller skarp nog att fånga upp andras åsikter och uttrycka dem så att människor hör vad de själva tycker... och därför ser upp till den som säger det man själv inte lyckades formulera riktigt lika bra.

Politiker är till för att formulera det vi vill med samhället. Dom ska vara smarta på det sättet.
Men.... just i dag tänker jag, att det kan vara viktigt, att förstå en annan sorts smarthet också. Den som inte styrs av det som egentligen är politik utan narcissism.
Narcissism är något väldigt mänskligt och nödvändigt. Korpen har lärt mig en del om hur små barn behöver spegla sig själva och få bekräftelse, och hur man som förälder så småningom måste hjälpa dem att upptäcka, att världen inte alltid speglar det man önskar att den skulle, och att man själv inte är fullkomlig, bäst, vackrast - och att det är just det som är att vara en personlighet skild från andra personligheter.
Man måste stå ut med, att andra också är smarta utan att de vill samma sak som man själv, att andra kan bli kära i någon man själv vill ha, och att den där man vill ha väljer den andra... utan att man för den skull är sämre.
Man måste stå ut med att vara den man är utan att ständigt få bekräftelse utifrån.
Men ibland (rätt ofta) går det fel det där.
På vilket sätt är nog olika. Men hela samhällsstrukturen är för närvarande rätt narcissistisk. Det gäller att bli sedd av andra, att bli bekräftad, att vara bäst, snyggast, skönast, fulast, magrast, tjockast.... att få sin spegelbild uppförstorad och bekräftad.
Och när politiken hamnar i den där narcissistiska spegeln blir det otäckt.

När politiker inte längre styrs av sin ideologi utan av hur många som tycker lika eller ännu värre, speglar den egna förträffligheten hos de människor som uttrycker något som inte längre är en ideologi utan något  man låtit en PR-firma formulera just för att locka människor till sig, människor man "blir någon av" för att de är så många och för att de beundrar det man säger.

Och när politik dessutom handlar om makt och pengar mer än om styre och ekonomi då ligger vi risigt till vi medborgare, om vi inte förstår på vilket sätt våra politiker är smarta.
Smarta nog att tillskansa sig makt och pengar. Inte bara till sig själva utan till det system som närs och blåses upp av en narcissistisk kultur.

Någon dag när gipset sågats itu och käken läkt ihop ska jag hitta på ett sätt att göra det jag tror jag ska.
ja alltså... först ska jag nog läsa färdigt mina kurser, fast det kan jag nog göra med gips och ståltråd intakt, men alltså sen, när jag är fullproppad med argument som bygger på mer än att bara tycka, då.
Då ska jag skriva.
Och prata
och se till, att de där maktstrukturerna avslöjas.
...på det att mina medmänniskor icke må dväljas i gränder och avsides prång....
typ.

rösta hjälper inte alltid, man måste leva som man röstar också.

Ja, man måste rösta.

Även om det betyder att man måste ta en taxi, använda alla möjliga konstiga ställningar och underliga vinklar och dessutom ett par kryckor och en välkysst groda.

Till och med när allt man äger finns i en konsumkasse i en kartong under en bro måste man rösta.

Annars är man en lort.

Och nu, när ägodelarna har blivit så många, att de inte ens ryms i den största av alla kassar som finns på IKEA finns inga ursäkter alls för att låta bli.

Så vi tog en taxi.

Knölade in gips och bandage och kryckor. Hur det nu gick till. Vecklade ut alltihop utanför vallokalen och färdades i mycket långsam takt till entrén. Ramlade över tröskeln, samlade ihop valsedlar och fick klara resten ensam bakom en av de där gröna skärmarna. Den kyssta grodan kurade bakom en annan skärm. Och kuverten hamnade sedan i sina urnor. 

Det hjälpte inte.

De där jävlarna ska sitta i fyra år till och lär fördjupa eländet för dom av mina vänner som inte har tillräckligt mellan öronen eller i själen eller var det nu är det där som gör att man orkar repa sig när man förlorat allt inklusive den sista värdigheten.

Kan någon förklara för mig hur det är möjligt att låta bli att se hur den politik som förts de här åren har spelat SD rätt i händerna? Är det möjligt, att människor verkligen inte ser och förstår hur utanförskapet skapas, upprätthålls och fördjupas?

Har ingen sett hur minoriteterna marginaliseras och görs osynliga, utesluts ur statistiken genom diverse manipulation med språket?

Är folk så blinda eller handlar det bara om egoism?

Hur kan man vara så dum att man blandar ihop individualism med egoism? För det är väl det som hänt?

Om några år kanske vi har grupper av människor som inte får rösta

om ytterligare några år kan somliga av våra medborgare vara utestängda från vård, skola och omsorg... om de inte redan är det.

NÄ vet ni va, ska vi kunna berätta att vi är svenskar utan att skämmas får vi se till att bevisa, att de som röstade på SD faktiskt bara var 400 000 personer. Resten av oss har åtminstone en aning vett.

Och förhoppningsvis kan vi leva så att det syns oavsett vem som sitter i riksdagen.

Barn kan också dö...

-Du Ebba
-Mm
-Jag skulle ha varit hos dig när du blev påkörd
-nä det tror jag inte
-joho för då skulle du inte ha blivit det
-varfördetdå?
-man kör inte på barn sörru

Och jag som inte orkar tänka ut argument just nu. Som liksom bara vill att det ska vara sant som hon säger.
Att man inte kör på barn.
För det är ju min värsta mardröm, att barnen ska bli påkörda eller rånade eller gå på gatan eller skjuta skit i armarna.

Fast när jag tänker det fattar jag att jag blivit rätt frisk ändå på ett sätt.
Och så fattar jag vad en viss korp har kraxat om varenda gång hon öppnat näbben och sagt något om att man måste inse att man ska dö för att kunna leva ordentligt.
Fan också.

Dödjäveln.

-Men du A
-Mm
-barn kan också dö
-jag vet
-av att bli påkörda också
-jag vet
-jamen du sa ju att barn inte blir påkörda
-för att du skulle va med mig sörru

Gud vad smart hon är den där ungen!

Bild: Gene Ritchart

Somliga ebbor ska öva på att stå lull....

Man vaknar efter tre dagar och undrar om himlen verkligen ska blippa.
Sen försöker man vrida på huvudet och förstår att det där med himlen kan man nog skippa. Det här handlar nog om något mer underjordiskt.
Fast... när en vit gestalt skymtar förbi börjar man ju undra ändå.
För att genast återgå till den motsatta positionen i tanken. Helvetet alltså. Som väl lika gärna kan befolkas av gestalter i vitt som i rött eller svart.
Om man tänker efter.

Ja... alltså, att vakna efter tre dagar och liksom inte fatta att man vaknar. Och tro att man sovit ett par timmar  eller möjligen en natt.
Och så upptäcker man alla grejjer någon stoppat in i alla möjliga öppningar. Som dom hittat eller tillverkat. På ens egna kropp liksom.

Ett hål i sidan.
Ett annat i trakten av örat.
Och något i de där regionerna som annars anses privata. Så icke här.
Helvetet är en mycket oprivat plats.
Tills man upptäcker, att det nog ändå inte är döden man besöker utan livet.
Och livet är liksom inget helvete.

Det är mycket nu....

Alltså det som hänt är att vissa ebbor borde vara inlåsta. Eller åtminstone inte röra sig på stan utan dadda.
Möjligen skulle vissa somliga andra okända personer också hålla sig inne. Eller låta bli sina bilar.
Mjuka ebbor och hårda bilar är en dålig kombination.

Ibland har man ändå tur fast man har otur. Eller om det är någon ängel.
En sån där vit som skymtar förbi när man vaknar.

Och så kommer den där man älskar. Den där med mjuka händer och luktagotthud. Och säger att allting ska bli bra.
Då vet man.
Det här är livet. Och det är nog det som är paradiset.

Nu ska just den här ebban ta ett par kryckor och öva på att stå lull.
Sen får man se.

Puss på er allihop för alla sköna hälsningar!

Hälsningar från Ebba

Hej alla

Ebba hälsar att hon snart är tillbaka efter olyckan.

Kanske får hon komma hem redan nu på fredag.

Hon får berätta själv då.

Hälsningar /Erik

skolproblem?

- Du Ebba
- Mm
- jag kan också läsa sådär fort som du
- kan du?
- ja titta här då.
Och så bläddrar hon lika fort som jag och lägger ifrån sig boken.

- Fråga nurå.
- vad ska jag fråga?
- vad det står i boken såklart.

Jaha, då gör jag som hon säger. Och frågar vad grodan heter och vad prinsessan sa och vad det står längst ner på sidan fjorton.

- sa jag rätt? undrar den lilla läsmaskinen
- Japp. Alltihop.

Och sen bryter jag nästan ihop. Fast jag visar inget såklart.
Men ska hon få samma helvete som jag? Och sitta och ha tråkigt för att allt går i ultrarapid och ska upprepas tolv gånger?
Och behöva lyssna på dåliga sammanfattningar av (ibland) ännu sämre böcker?
Vad gör man?
Finns det skolor för ungar som läser fortare än tåget och fattar mer än de flesta?
Eller är det fortfarande förbjudet att vara smart i det här landet?