Det var meningen att jag skulle träffa en korp.Men så kom den här förkylningen emellan. Venedigförkylningen. Jodå.
Snorig näsa. Ond hals. Täppt.
Säkert inget farligt men korpar tål inte sånt.
Så jag stannade hemma och hittade telefonnumret till en gammal vän.
Ringde upp och lyssnade två timmar på hur det är att vara ensamstående mamma och gå på amfetamin och ljuga för socialen och göra extrapengar på sidanom och ha en karl som skiter i det mesta.
För att man ska ha kvar barnen.
Alltid det där att ha kvar barnen för att man inte kan vara av med dem.
Såklart. Kan. Man. Inte. Släppa. Taget.
Men mina ungar har fått växa upp utan en mamma som gjorde livet till ett helvete i vardagen.
Bara med en som inte var där.
Ibland kommer självföraktet och hatet och all den där skiten.
Men efter det där samtalet känns det lite bra. Ändå.
Att mina barn fått riktiga familjer.
Åsså nurå. Min lilla kunskapstörstande minsta... som säger att hon ska bo hos mig varannan vecka...
- för att det gör man när man har flera mammor och pappor och sånt.
Så det kanske blir så.
Vi får väl se....
2 kommentarer:
Hej! Välkommen tillbaka. Så spännande att den lilla vill vara mer med dig. Och så fantastiskt att hon har vuxna runt omkring sig som lyssnar. Så vi får väl se hur det blir. Men en sak vet vi, det blir bra hur det än blir.
Kram!
Jag tror du tänker rätt när du tänker att dina barn fått riktiga familjer. Nu vet jag inte så där riktigt hur det är att växa upp med missbrukande föräldrar. Men det man läst om låter ju väldigt jobbigt. Pappa blev ju alkoholiserad men då var jag relativt vuxen och var på väg ut ur hemmet så det blir ingen riktigt bra jämförelse.
Även om du varit frånvarande så är det andra som har givit dina barn kärlek. Nu kan ni fortsätta att spinna på den tråden istället
Det här verkar mest flummigt det jag skriver men det jag menar egentligen är att du ska inte ha dåligt samvete och förebrå dig själv. Dina barn (förutom kanske skäggagamen) har haft det bra och det är ju det viktigaste. Du gjorde det du trodde var rätt då. Vad mer kan man göra.
Den lilla tösen verkar ju älska dig med hull och hår samtidigt som hon älskar sin andra familj. Hon har ett stort hjärta och verkar så trygg och så underbar. Dina berättelser om henne får mig alltid att le, både inombords och utanpå.
Skicka en kommentar