Mitt enda sätt att bevara förståndet har varit att vara råärlig. Helt enkelt säga hur det är. Inte försköna, inte komma med omskrivningar och inte dölja. Bajs är bajs och om något smakar skunk så gör det det.
Jag klarar inte av att hålla en miljon smålögner i omlopp. Orkar inte upprätthålla någon vacker fasad.
Och förstår mig inte på andras fasader heller.
Eller det där sociala spelet när man ska säga att något är skitfint fast man egentligen tycker att det är asfult.
När man ska säga en lögn för att inte såra.
Som om det skulle såra mindre att ljuga.
typ:
- vad ska vi göra i kväll?
- det spelar ingen roll, jag vill bara vara med dig
jaha och så tror man att allt är frid och fröjd.
tills:
- jag drar ut ett tag.
- jaha.
- behöver lite frisk luft
- ok. jag kanske sover när du kommer tillbaka
Och så går det flera månader och år och ingen säger egentligen vad någon vill. För att den andra kanske vill något annat och skulle bli sårad av att vilja fel? Eller?
Eller det här att alla tiger.
Man har gjort bort sig och alla som sett det låter bli att kommentera.
Och låtsas som om inget hänt.
Eller:
Man har en konflikt. Den ena säger något.
- Jag står inte ut med att det är såhär. ....
den andra tar emot. Utan att svara.
och sedan är det som om inget hänt. Man nämner det aldrig igen.
Och låtsas som om konflikten aldrig funnits.
Jag fixar inte det.
Jag tycker såklart inte att man måste säga allt. Man måste få välja vad man ska säga. Men om man säger något om något så borde det vara det man menar. Och inte något man inte menar.
För hur ska man veta vad folk menar om dom inte säger det?
Bild HoHouse
8 kommentarer:
Det är väldigt skönt med folk som är råärliga, även om det ibland kan vara jobbigt eller sårande, för man vet alltid var man har dem. Och nu ska jag vara råärlig!
Du är råhärlig!
Visst är den fin, min nya tröja?
Att råärligt säga att det var den fulaste tröja man någonsing sett och att man aldrig i livet skulle kunna tänka sig tanken att ens tänka på den som snygg ... är kanske inte helt nödvändigt.
"Det var en annorlunda färg/mönster/snitt/modell, var har du köpt den?"
(Jo, för färgen/mönstret/snittet/modellen ÄR faktiskt annorlunda), så kan man säga.
Eller att "det var en annorlunda färgkombination på den", eller den ihop med byxorna/kjolen.
Ibland får man uppbringa fantasi för att hitta en liten bit som man på något sätt skulle kunna uppskatta, men man bör försöka.
Eller så får man gå över till att det är roligt att h*n blivit så förtjust och glad.
Någon lärde mig en gång att svara sådär råärligt negativt är en sorts stöld. Stöld av glädje och stolthet och självsäkerhet.
Ack du hemska tvilling. Dig skulle jag kunna älska tror jag. Rårakt
Cecilia.... jag tror jag kan älska dig också. Men om vi skulle lära känna varandra skulle du märka, att jag inte ljuger. Och att det inte är samma sak som att alltid säga allt man tänker.
Jag tror jag rätt snabbt skulle lära mig att inte fråga dig till råds....eftersom jag har svårt att tolka sånadär artiga svar.
Och efter ett tag skulle vi veta det om varandra och anpassa oss till det.
Och kanske inte komma varandra så nära. Det är OK. För om vi vore nära kanske vi skulle såra varandra för att vi behöver olika sorts verklighet.
Kan man respektera det tror jag på kärlek ändå....
Jaha, ja det är samma här....låt oss bloggälska lite så här på avstånd, gott att ha nån sån ju ;)
Ärlighet varar längst, så länge man inte medvetet sårar. Sen kan man ju vara ärlig på många sätt.
Nja. Skulle du i ett samband av rådfrågning be mig säga vad jag tycker, så kan jag visst vara rak. Eftersom du ber mig om att vara rak.
Men kommer du och är glad och skuttar förtjust och är såå nöjd över din tröja som ser förjävlig ut så ser jag inte någon anledning att säga det rakt ut. Då ser jag det som bättre att uppmuntra din glädje, att inte ta den ifrån dig.
Cecilia - nej det är klart att man inte tar ifrån en människa sin glädje. Och det är inte heller det jag menar - att alltid säga vad man tänker är verkligen inte mitt mål. Det är ju lika sant, att den människan som är glad över den (i mitt tycke fula) tröjan är just glad. Jag blir glad av att någon är glad - och gläds åt det. Att vara ärlig är inte detsamma som att alltid och i alla sammanhang vara tvungen att säga det man tycker. Men... min erfarenhet är att så kallad artighet i allmänhet sårar mer än såkallad rakhet.
Fast jag är rätt säker på, att vi skulle hitta ett sätt att vara ok med varandra....
Jag vet vad jag tycker, men säger det inte alltid, ungefär som som artighet. Men tränger nån upp mig i ett hörn, så ljuger jag aldrig. Det går inte. Jag stod en gång bredvid nån som sa 'det där var jättesnyggt' till nån annan och det var det verkligen INTE, och då tänkte jag att jag aldrig kommer att lita på nåt hon säger.
Skicka en kommentar