Om någon låter bli att säga sånt som kan såra någon (med att säga vad man tycker om något) - är det att ljuga?
Jag tycker inte det.
Så att, om jag förstår, att någon vill ha kontakt med mig och jag gärna skulle ha kontakt med den - då underlättar jag kontakten på alla sätt jag kan.
Utan att manipulera.
Det kanske är lögnen som manipulation som är värst.
Att lismande säga "oh vad du är fin" medan man avundsjukt tänker "dig ska jag vrida nacken av"
Att leende påstå, att "vad du är duktig" och egentligen mena "jag vet inte vad jag ska göra med dig som aldrig kan ha fel"
Vad skulle jag vilja höra istället då?
Jo. Jag skulle vilja att man vågade låta bli att säga "oh vad du är fin" innan man avslöjat sitt eget motiv.
Och att först försöka förstå varför man vill säga "vad du är duktig" innan man öppnar munnen.
Så att det man säger hänger ihop med det man känner.
Och då kanske man inser, att man kanske ska vara tyst och hålla sig i bakgrunden tills man tagit hand om sin egen känsla.
Och om någon glädjestrålande kommer och visar en dikt. Den första. Och den är skräp.... då är det ju inte innehållet i dikten som är intressant utan två andra saker. Den första - att någon kommer och vill visa det sköra första skrivna. Och det andra, att någon valt ut just mig för det här som är så stort.
Då är det sant och riktigt, tycker jag, att svara på det. Och glädjas åt att den här människan vågat skriva något. Och bli uppriktigt hedrad, glad och rätt överväldigad över att den personen litar på mig så mycket att jag får se.
Det är inte min sak, att tycka, kritisera, vara domare. Det är inte speciellt ärligt - bara dumt.
Men det skulle vara lika dumt och oärligt, att berömma formen, stavningen eller grammatiken. Det är med största sannolikhet inte det man visar upp, inte det man vill prata om.
Man vill dela en erfarenhet. Kanske fråga om det är OK att prata om det man skrivit i diktform. Eller visa att man litar på, vill vara kompis med...
Så det där med att vara råärlig handlar, för min del egentligen bara om att jag själv är råärlig mot mig själv. Försöker i alla fall. Att ta reda på mina motiv och mina känslor. Och försöka förstå vad andra vill. Och sedan välja. Ärligt välja.
Helst välja så att det blir bra. Så att man känner sig som en riktig människa.
En såndär man kan lita på. För att den vill väl och aldrig ljuger för att själv uppnå dolda mål.
och, jag vet
... lite höga krav kanske...
11 kommentarer:
Vi tycker lika, fast du är bättre på att uttrycka det. Antagligen för att du har klurat en del på saken innan du skriver. Medans jag bara hasplar ur mig ett svar sådär spontant och inte helt genomtänkt formulerat.
Inte "genomtänkt" i avsikten att lisma till det så att det passar, utan att faktiskt uttrycka det jag menar.
Under tiden får jag stå ut med att du tror att jag menar det jag "lyckas" uttrycka ...
Nämen såklart tror jag att du och jag har en likartad syn på sanning - och att du dessutom är modig nog att kasta ur dig det du tänker. Jag uppskattar det jättemycket. Helt ärligt. Mina svar - och dina svar är ju helt klart bevis på att vi söker efter det den andra menar och för att vi försöker skriva det ansiktsuttrycken inte kan visa när vi inte ser dem!
Kram!
Tack!
Kram!
Jag är väldigt ärlig faktiskt. Så ärlig så jag ofta sårar istället. Det har jag efter min far. Han ljög bara när det handlade om den uppfiskade fiskens storlek. Men jag har istället fått lära mig med tiden att hålla band på mig. Många goa vänner har jag sårat när jag hävt ur mig saker som man borde hållt tyst om. Min favvokomentar förr: Gud vilka fula gardiner! Nu: Ja de är kanske inte så tokiga. Men det är nog inga jag själv skulle köpt men tur att smaken är olika. andemeningen är den samma men jag tror man ska tänka på vad man säger så att man inte säger det man tänker. Typ. Min smak är ju dessutom inte allom rådande. Som tur är. Då skulle alla gå klädda i grönt. Och det vore ju tråkigt.
Tror du har en poäng i att vara ärlig utan att haspla ur sig vad som helst.
Problem uppstår däremot ofta när jag vill undvika att såra någon men ändå inte tala om hela sanningen.
Att jag kanske inte vill ha samma typ av kontakt - men ändå inte bryta helt - med någon som tangerar mitt liv.
Hur gör man på ett klokt och snällt sätt då?
Vänligt men bestämt undvikande håller inte riktigt i längden heller.
Jag vill också leva helt ärligt, men hamnar lite i samma situation som Mångmamma. Vad gör man när man vill vara ärlig och inte såra. Det är en balansgång på slak lina. Jag är dessutom väldigt spontan så det har hänt att "grodor" hoppat ur min mun. Typ "Gud så tjock du har blivit". När man sagt de orden vill man bara att golvet ska öppna sig. Fast det var ju precis det jag tänkte. Problemet var att jag tänkte högt.
Men att ge falskt beröm skulle aldrig falla mig in. Så man får försöka hitta något lindrigare sätt att uttrycka sig på.
för min del tar jag hellre en dum kommentar som är ärligt men vänligt menad än en inlindad artighet som jag inte vet hur jag ska tolka.
Men... jag känner folk som vill att man ska ljuga för att dom själva tycker, att man skapar sin egen sanning genom de ord man säger.
För mig är det inte så lätt att umgås då. Men man får ju acceptera att det kan skära sig ibland. Och göra så gott man kan. Antar jag.
Ärlighet varar längst. Min älskade morfar lärde mig det i unga år och det har jag levt efter.
Så bra skrivet, Ebba.
hej,,,nu har jag legat vaken och läst din blogg i flera timmar. Du skriver på ett sett som jag aldrig läst förut. Jag vill tacka för den här stunden - det kändes i själen ordentligt och jag är lite omtumlad men allt känns så fint och tröstande på något vis. Jag har också haft det lite kämpigt i mitt liv, är en trebarnsmamma som är väldigt ensam just nu. Så jag blir glad när jag hittar människor som dig där ute. Ha en fin dag, hoppas jag - helst vill jag dricka nu men jag ska försöka göra något annat - kram genom etern. /mia
Mia! Vad otroligt genomglad jag blir att du läser och får tröst och så.
Och det är faktiskt så för mig, att den här blogen rätt ofta är det som hjälper mig att orka en dag till. För att det här med att skriva är bra. Men framför allt, att folk faktiskt bryr sig om. Inte alltid med positiva tankar - men även de "negativa" sporrar mig. Att människor, precis som jag själv, tar livet på allvar och tror/vet att man kan förändra och förändras... det är det som är så häftigt.
Stor kram!
Så sant det du skriver om att vara ärlig. Visst kan det bli lite pinsamt ibland om man är för ärlig, man kan ju försöka att linda in det i en bra förpackning. Tyvärr hör jag till dem som hasplar ur mig sanningar som kan bli snudd på elakheter, men jag har lärt mig att snurra runt det i ord så det kan tolkas på flera sätt och då är det till tolkaren att tyda orden rätt, då får h*n lite att fundera på
Skicka en kommentar