Mår skit
nä ingen förkylning, ingen kräksjuka och inget mer brutet.
Men skit
Att fixa morgon, fika med A, pyssla och gå till bussen. Då är det bra. Mer än bra.
Men sen. Jävla skit. En massa ord som skriker i öronen och andra som muttrar om att dra.
Nej jag drar ingenstans.
Och jag vet vad jag vill. Och tänker genomföra det.
Så då är det väl bara att ta fram bokjävlarna och låta de torra kunskaperna överrösta skrikrösterna.
Och tänka på att snart kommer bussen tillbaka och dessutom är Erik ledig den här helgen. Och någon jävla dag om ett par evigheter kanske benet går att stå på igen. På riktigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Låter faktiskt som om du även är arg!?
Kanske skulle vara bra att avreagera sig på en kudde eller sandsäck - om det händelsevis skulle kunna finnas någon sådan till hands!?
Djupa andetag och fokusering på annat kan ju också funka!
Njut så gott av helgen du bara kan!
Om man tycker det är värdigt och vettigt att slå på en sandboll är det väl helt OK. Men jag hör inte till den sorten. Tack ändå för omtanken! /Ebba på en annans dator....
Ibland går det inte att sätta fingret på vad det är men som någon alltid säger:
"Bryt ihop och gå vidare" inte alltid så lätt men kanske värt ett försök.
Bidrar här med nån sorts vuvuzelamusik för att överrösta fulorden.
Heja dig!
hmm du låter lite irriterad minst sagt.
Är inte skrikröster en (rätt så vanlig reaktion) så fort man börjar ordna upp livet och ta lite ansvar? Missförstå mig rätt jag hör dom där rösterna ibland och helst när jag är ensam och inte kan/orkar sluta lyssna riktigt.
Jag brukar föreställa mig dom som "andarna" Gostwhisperer en tv-serie. De onda andarna hör hemma i underjorden, de goda hör (givetvis) hemma i himlen. Jag försöker lyssna på de goda.
Ha en myshelg med Erik och lilla A nu och stäng öronen lite. .-)
Ebba!
Du fixar detta, du fixar det, jag vet det! Fokusera hela tiden på det som är bra, på det som kommer, på det du har just nu, skit i rösterna, suget.. hela tiden, bara fokusera. Lilla A, Erik,allt det du har just nu, allt det du lyckats med, allt det som är värt allt annat.
Kramar om och vet...
/Småländskan
Jo du - när allting egentligen är bra, när så mycket gått ens väg... det är då som man är som mest försvarslös, så eländigt utlämnad åt ledan som sipprar in.
Men det ingår i de andliga övningrna att lära sig uthärda den också.....
Papillon som tröstat sig med att äta pölsa till middag
Tack för din fina kommentar. Är du snäll o raderar min förra här ovan?
Kram igen.
Strandtrift - såklart jag raderar - nu är det gjort!
Papillon - andliga övningar... hrm. Tyckte nog jag fick nog av dem när jag var iväg och var tyst med en hoper korsmänniskor.
Men du har nog rätt i att det tristaste eländet blir som nytt i skenet av det som är riktigt bra.
Vi får väl pölsa oss fram genom skiten.... (ska se till att få ett riktigt kraftfullt recept av Eriks mormor)
Styrka till dig, jag är säker på att du vet hur du ska använda den. Det var ju det här med hur man väljer, i morgon kan du göra andra val!
Härliga Ebba,
Jag tycker du har en bra inställning till livet, till dig själv och din situation.
En sak undrar jag över dock. Du säger i något inlägg för ett tag sedan att du inte slutat att ta droger utan du har bara ett uppehåll. Jag kan förstå det som man försöker nå med det resonemanget, att man inte ska ha för höga krav på sig själv och att man förmodligen är så nära hela tiden att falla dit, att varje dag är ett nytt beslut som måste tas etc. Men det som förbryllar mig är att innan man sätter sprutan till armen, flaskan till munnen, tabletten på tungan och allt vad man nu kan göra är att man då är nykter. Beslutet att ta ett återfall är taget i ett nyktert tillstånd, eller hur? Frågan är hur suget kan vinna över vettet och framför allt hur man tänker då man har barn. Du är nykter/drogfri nu och har återfått kontakt med dina barn på ett bra sätt som jag förstår, bygger upp en ny relation, reparerar och håller på att bygga upp ett förtroende igen, hur skulle det kunna hända att du väljer bort det för ännu en period i dimman? Jag förstår att du säkert har ett bra svar på detta men det är svårt ändå att förstå för en människa som inte varit där. Jag är själv alkoholistbarn så jag har levt helvetet med en missbrukande förälder. Det övergick alltid mitt förstånd hur pappa kunde välja att ge efter för suget framför oss. Så det jag undrar över mest är hur du som ändå är så klok kan säga att du bara pausar? Vad är det i suget som kan få dig att rasera allt igen?
Kram från Anne
Anne - det är inte så att jag tänker dra till storstan och börja om med droglivet. Men jag tänker inte heller göra en stor affär av att jag är drogfri eller nykter eller vad det nu kallas. Jag lever mitt liv så gott jag kan och tänker försöka fortsätta med det. Inte för att räkna nyktra dagar utan för att jag har saker att göra, för att jag är värd det, för att mina barn behöver mig.... Om centrum är drogerna - oavsett om man är nykter eller inte, så är de fortfarande centrum. Jag försöker leva med livet som centrum numera.
Därför vägrar jag bry mig om att identifiera mig som drogfri. Jag har en historia med droger. Det är inte min identitet.
Förstår att det kan vara svårt att se det perspektivet.
Men alltså - det finns inget som rättfärdigar det jag gjort mot mina barn. Det finns inget försvar för att droga eller "ta återfall" Ingen bra förklaring heller.
Jag har inte för avsikt att göra mina barn mer illa. Mer än så kan jag inte göra. Och om det innebär att jag har droguppehåll tills jag dör... ja då är det så.
För mig är inte det här en paus - det är ett beslut fattat varje dag, varje stund, varje minut - ett nytt beslut... inte ett som är taget en gång för alla.
Idag har jag bestämt mig för att inte.... i morgon är en annan dag. Ett nytt beslut. Som tas då.
Jo, jag kan se det perspektivet. Jag tror jag förstår lite iaf. Det är väl suget jag har svårast att begripa vad det är som lockar.
Du talar om att du nu har livet i centrum. Det låter hur bra som helst.I min bedrövligaste tid talade jag om (känslan var) att solen inte lyste där jag var. Jag var i skuggan. Då talar jag inte om min barndom utan om en bedrövlig skilsmässa. Varje dag på väg till dagis med min son passerade jag en liten glänta. I en snutt i en backe lyckades morgonsolen leta sig in mellan hustaken på södermalm i stockholm och i ungefär 10 meter varade den där solgläntan. Jag gick jag i solen, kände värmen och torkade tårarna, spottade i nävarna och fick lite kraft en liten stund. Och jag märkte att dag för dag så förlängdes den kraften utöver de där 10 metrarna. Till slut så blev jag mer och mer hel och idag lyser solen där jag är. Jag är i centrum av mitt liv. Hittade tillbaka till livet på något sätt. Men livet är inte alltid lätt att leva. Inte ens för oss Svenssons som har begäret under kontroll, barnen i skolan, ett bra jobb att gå till. Livet kan vara pissigt och meningslöst ibland och längtan efter svaret på meningen med livet svävar alltid någonstans. Men det är bara att spotta sig i nävarna, torka tårarna och gå vidare när dipparna kommer. Jag vet inte annat, vet du?
Du fattar viktiga beslut varje dag. Livsavgörande. Vad baserar du dessa beslut på. Vad får dig att gå vidare och välja rätt varje dag?
Nu ska jag sussa, har haft gäster hemma ikväll och timmen är sen. Önskar dig och de dina en ljuvlig lördag imorgon.
Anne - det är det där med att välja utan att bry sig om ifall det är en prestation eller inte. Att helt enkelt leva nu. Att inte se tillbaka och inte se framåt.
Min läromästare är Korpen (länk på blogrollen) som vet mycket mer om det där.
Hon har lärt mig en del om att liv är värdefullt i sig själv. Inte för att det har någon annan mening. Och att det inte kommer som en prestation eller något som det står "lycka" på. Det är vad det är. Och grejjen är att leva.
Suget du inte kan förstå kan du inte förstå eftersom du inte har det.... Det handlar inte om att längta till det där livet eller ens vilja det. Men som sagt... det går knappast att förstå om man inte har varit där själv. Som så mycket annat.
Man måste ju inte heller förstå allt :)
Hoppas du fick sova.....
Tycker mycket om ditt resonemang att inte låta drogerna stå i centrum, i det drogfria livet kanske livet måste stå i centrum.
Jag pluggar till behandlingsass, och har precis gjort min första praktikvecka på ett behandlingshem på avgiftningsavdelningen. Där har jag fått se suget/begäret och hur otäckt starkt det är. Så många fina människor träffar jag där med bottenlös sorg i blicken eller utan kontakt med känslor alls...
Det är nog sunt att du känner leda, även i ditt nya liv. Misstänker att det hör till som någon ovan var inne på.
Kramar och styrka i novembermörkret- För FY F*N vad trist det är nu;-)
Skicka en kommentar