måndag 15 november 2010

En mycket underlig resa till en sorts spegel utan glas

En del korpar är annorlunda.
Jag känner en som är väldigt olik allt annat jag träffat. Hon är liksom inte som en människa, men inte heller som en fågel mer än i maten. Fast korpar borde ju äta kött..... och det gör hon inte.
Men i alla fall.
Hon har en förmåga att få syn på saker.
Och dessutom är hon ihopsatt med någon sorts ängel. Det är möjligt att de där korpvingarna hon har egentligen är änglavingar fast hon har svärtat ner dom någongång innan hon kom på att hon var en ängel.
Inte vet jag.
Bild: Judy Vars

Förra gången vi pratade med varandra var det nära katastrof.
För min del alltså.
Jag höll på att bli fullkomligt tokig av leda, ointresse, tristess... nåja, jag ska inte ljuga - det finns saker som bara blir synliga när man måste vara stilla och inte kan springa omkring för att låta bli att komma ifatt sig själv.
Och korpar har ögon. Så jag fick liksom serverat, att det där med att bli tokig av tristess antagligen handlar om att inte stå ut med att se sig själv osminkad.
Haha. Jorå. Det kan korpar säga.

Men hon hade såklart rätt. Inte så att jag måste smeta över yttre ärr. Men dom där inre. Usch.
Så vad gör korpen då? Jo. Hon säger att bästa sättet att ordna det där är att åka någonstans där man inte kan göra annat än stirra på sin egen spegelbild utan att det finns några andra speglar än ... ja antingen den man själv hittar på eller den där spegeln som korpar kallar gud.
Suck.

- Åk till ett kloster... eller till Berget. Dom har retreat där som kanske inte är vad du behöver till innehåll, men säkert till miljö. Alla är tysta och du har bara dig själv att spegla dig i. Alla dina projektioner blir synliga eftersom du inte kan bekräfta dem i samtal eller samspel.
Du bara är - reflekterar och blir medveten om att du reagerar på olika saker. Inget är fel, inget är rätt. Du är den du är och du är där du är.... och dessutom i en miljö där man menar att du är älskad. Fast du inte behöver tro det.

Ungefär så sa hon.
Och... ja alltså jag har blivit av med gipset, är relativt rörlig med ett sorts skal.... och har väldigt lite att göra mer än att bli galen av tristess. Så ... ja man tar sin gamla bag och åker till ett berg i en landsända där dom låter som i den där filmen med Lasse Åberg som åker på spa.
Fast det här är sannerligen inget spa.
Jo käket.... det är i världsklass.
Men alltså.
En liten grupp människor kommer till ett ställe som ser ut som ett fängelse - för att vara tysta tillsammans. Man blir välkomnad och får läsa på en lista -hittar sitt namn och ser rumsnamnet. Man går dit och hittar en säng och ett bord med en stol och inget mer.
Sen presenterar man sig inte.
Eller pratar. Jo först fikar man lite. Och får höra vart man hamnat och vad som ska hända. Typ inget.
Och så är det tyst.

Utom det att det är en massa läsahögtgrejjer i kapellet som är inrett med små bås så att man sitter som i en låda för sig själv och bläddrar vilt i åttatusen papper för att hitta vad det är man ska läsa.
Så somliga Ebbor knycker med sig dom där böckerna och kikar i dom och sen sitter det som en smäck. Jorå, det är gudliga saker. Psaltargrejjer och fromma böner.
Som man kan tycka saker om.
Fast korpens kraxande om att man liksom mest får veta något om sig själv när man tycker grejjer ... ja alltså. Man lär sig saker om sig själv.
Typ.

Och på morgnarna är det en hel högmässa.  Nattvard och sånger och folk som reser sig och böjer sig och bugar sig och håller på. Jorå, jag har varit i flera högmässor än de flesta. Kyrkor är varma gosiga ställen där man kan sova lite diskret längst bak.
Och det är klart. En gammal gathora kan inte låta bli att le igenkännande.
Men OK, utan att köpa upplägget kan man ju inte prova det. Och det är ju bara tre dagar. typ.
Så.
Man slänger iväg lite böner och käkar medan man lyssnar på munkar som hummar eller en cello som nynnar. Och sover. Tänder ett eller annat ljus. Läser dom där gamla psaltarpsalmerna och får idéer om saker man skulle kunna skriva och får lust att läsa lite torr juridica.
Och sover lite till och snaskar i sig en oblat och en slurk vin. Och blir välsignad och allt.
Som nån jävla nunna typ.
Nämen så skriver man väl inte.... eller också gör man det.


I alla fall är det meningen att man ska lyssna på någonting som heter meditationer. Och något annat som heter instruktioner.
För att få något att tänka på kanske. Något gudligt.
Sen kan man prata en halvtimme med den där som håller i gudligheterna. Och det gör man. Och det är bra.
Jamen bara för att dom är religiösa är dom inte dumma. Inte korpen heller. Typ.

Och sen blir det fruktansvärt bullrigt när man slutar vara tyst.
Och alla ska prata och man tror att man känner varandra för att man suttit tysta i samma lokaler i tre dagar.
Märkligt.
Och så råkar jag säga, att jag inte tror så mycket.
då blir det lite tyst
Och sen kommer frågan.
- och ändå åkte du hit?
- Japp. Ändå åkte jag dit. För att en korp sa det. Korpar är otäcka fåglar.

Så....
Ska jag bli nunna nurå?
Nä.
Ska jag åka dit någon fler gång?
Kanske.

Det räcker nog med korpen. Det är rätt tyst där också. Och man kan läsa vesper i kåtan om man gillar gamla psaltarpsalmer.
... men håll med om att det var lite modigt att fara iväg på religiösläger sådär utan att bestämma att det bara skulle vara skit.

Erik? Nä han åkte inte med. Han hade långhelg på jobbet.
Och minsta goaste A kommer i eftermiddag för att bo här hela veckan. Yippiiiiiii!!!

.....

7 kommentarer:

Den hemska tvillingen sa...

Det är märkligt det där med vad som händer inne i en när man är organiserat tyst! Skönt på något vis.

Cicki sa...

Den stora frågan är: Gav det dig något? Fick du ut något av det?

Mångmamma sa...

Jäpp, modigt! Och starkt att ge det den tiden.
Som Cicki sa; gav det några aha-upplevelser?

Ebba G sa...

korpen har lärt mig, att man inte ska ha sånt habegär att man kräver att allt ska ge något.... men jo, det fanns stunder av klarsyn.

personlighet sa...

Jag älskar när du skriver om korpen. Jag har ju också hört henne kraxa om det där och en himla massa andra saker. Men jag gillar hur du översätter fågelpratet så att det blir barnsligt enkelt. Och skrämmande självklart.

Och mycket modigt gjort av dig att åka! Men det är klart, du har ju aldrig framstått som annat än modig i mina ögon.

Kram till dig / Jessica

tigerlilja sa...

Tack för din ord och dina bilder av tystnaden. När jag var så där 16 var jag ofta där. Så en gång när jag väntade tredje barnet. Och så för sex år sen, tre veckor innan mitt liv lite stillsamt rasade ihop. Jag har tänkt mycket på mina dagar där och då, det spelar ingen roll hur olika våra liv annars är - vi sitter i vår lilla hydda där inne. Visste du att man satte den vita väggen längst fram i st för att ha utsikten över sjön för att man skulle se längre, ända in...

Jan sa...

Bra att du fått den erfarenheten. Själv var jag där några gånger i unga år, och det följer en kan jag säga, stillheten, bönerna, närvaron.