när kylan försöker smyga in en kartong genom fönsterspringorna

Den här kylan som kryper in genom fönstren och får mig att minnas de där nätterna när jag inte vet hur det kommer sig att jag överlevde.
Den här kylan som får mig att gråta över hur det kändes.

"The Beauty of the Cross"  Daniel Bonnell (Woodland Hills Church, St. Paul, MN)

Och som gör att jag längtar så jag kan bli tokig efter att krypa ihop som en liten boll i någon stor skön famn och bara glömma bort att livet kan vara så helvetes överjävligt att man inte vill ha det.
Det är den här kylan som är som under broarna.
Det har väl hänt, att jag tänkt åka tillbaka dit och bli kvar.
Och flera gånger om dagen tänker jag att det hade varit så enkelt. Ta en fix till himlen typ.


Men sen ringer telefonen och någon säger att bussen är lite sen.
och då vaknar jag liksom upp ur helvetet och säger tillbaka att jag minsann ska stå där och vänta.
En liten unge ska inte gå tre kvarter genom mörka eftermiddagskylan.
Fast hon vill. Och sen måste vi köpa gula råttor i affären fast vi egentligen måste vänta till på lördag.
Det är då det blir varmt igen.  Ja inte på lördag alltså, utan när vi tar varsin gul råtta och låter svansen sticka ut mellan läpparna och så tittar vi på varandra helt vindögt.

Den här veckan bor A hos mig. Hela tiden. Varje dag väcker jag henne och vi dricker varm choklad med ostmackor till och går till bussen (ja jag linkar rätt bra numera faktiskt). Sen läser jag en massa märkliga böcker om förvaltning och lagstiftning och praxis och lite sociologi däremellan. Tills kylan kommer.
Det är väl så det är när man hittar äkta värme.
Att man börjar känna att det finns kyla man förut kallade värme. Och den blir man iskall av. Iskallare än frost. Som döden fast värre eftersom man fortfarande lever.

Antar att det är en massa sorg för allt man missat.
Men nu.
Harry Potterläsning och pratpåsängkantenstund.
Det är inte så dumt det.
såhär när kylan försöker smyga in en kartong genom fönsterspringorna


.....