Det kom en fråga.
Varför tolvstegsprogrammet inte är min väg.
Och jag tänker så det knakar för att hitta orden som berättar varför det kryper i hela kroppen på mig när jag tänker mig själv i ett sånt sammanhang. Och ja, jag har följt med några kompisar och för länge sedan var jag också inskriven på ett behandlingshem helt frivilligt. På den tiden det inte fanns så många tolvstegsställen.
Min son har snart gjort sina månader på ett behandlingshem och ska på utsluss... alltihop tolvsteg.... och han går på möten. Varje dag.
Och jag har varit på anhörigdagar (och kräkts lite diskret när det blivit för mycket). Och det fungerar för honom. Fungerar för en massa människor. Men inte alla.
Det är så med det mesta. Det fungerar inte för alla.
Jo kunskapen ... den om missbruket, medberoendet, mönstren.... allt det är bra kunskap. Alla de där stegen som handlar om att erkänna ett beroende och att ställa sig i livet i stället för i drogen och att ta konsekvenserna av det man gjort och låtit bli att göra. Allt det gillar jag. Teorierna och deras praktiska konsekvenser.
Det jag inte passar in i är upprepningarna. Det blir som att göra en ny drog av de där stegen. Bättre an andra droger kanske. Men ändå en drog. Eller en religion. Inget fel på det, men för min del får det vara.
Och tydligen fanns det, och finns det en annan väg för mig. För jag sitter ju här och är giftfri. Inte ens tobak.... och bara ett par glas vin till maten någon gång i veckan. Som mest.
Jodå, jag kan ta ett par glas. Och dricker inte mer sedan. Och ja, jag kan vilja ha men väljer att låta bli.
Det är väl det det handlar om? Att välja.
I morgon kan jag välja att dra igång hela jävelskapet igen.
I dag väljer jag att låta bli.
Det är väl det jag måste veta för att klara det här. Att jag själv väljer.
(och det skriver jag inte som någon sorts polemik mot tolvstegare, jag vet att där väljs minsann också)
För mig har det varit - och är - en förutsättning för att gå den här vägen, att jag själv, utan att svälja någon annans ideer, har valt att pröva att vara drogfri ett år. Det var just så det var. Jag ville kolla hur det var.
Och fick en lägenhet till låns i en liten pyttestad någon stans i ingenting. Och om det var ödet eller någon sorts gud eller bara tur .. ja jag fick ju ett jobb också och bestämde, att det nog också kunde få ingå i det där prövoåret. Att vara svenne... ett år bara för att kunna säga att det där svennelivet var skit.
Det var det inte.
Och det kan väl hända att tolvstegsprogrammet inte heller är skit (för mig) - men varför satsa på någon annan häst än den som faktiskt fungerat för mig.
Speciellt som jag mår illa när jag hälsar på hos sonen. Fast jag älskar att han blivit tolvstegare....
Och jag hittade ju ett antal nya droger...
poesi
jobb
plugg
kärlek
barn
...ja, alltså nu finns inte så mycket plats för pulver.
Vilket alltså inte får suget att försvinna.
Men så är det väl för alla som tagit ett uppehåll?
Undrar hur det är för dom som verkligen slutat.
Nä, jag har inte slutat.
...om Erik vet?
Ja det är klart. Varför skulle han inte veta det?
Han har inte slutat röka heller.
Bara tagit ett väldigt långt uppehåll....
så är det.
Och idag ska vi ta gipset med oss upp till en gammal eländig korp!
.....
