Och att alla gamla pundare en eller annan gång måste lalla omkring på gatorna igen också om det gått tio eller tjugofem år sedan senaste vändan.
I alla fall verkar det som om man förväntas tänka så.
Som att man aldrig kan leva utan att vilja sätta en nål. Om man bara fick chansen.
Och jag säger att det är skitsnack.
Man vill inte punda. Vill inte frysa. Vill inte irra som en envingad fluga mellan kvartarna. Vill inte.
Man vill ha lägenhet och jobb och svenneliv.
Det är bara det, att somliga av oss har hittat ett sätt att slippa undan verkligheten, ett sätt att lura sig själv som andra tror är lättvindigt och dessutom omöjligt att låta bli om man en gång börjat.
Men jag undrar jag.
Om det inte är lika lättvindigt, att slippa undan verkligheten genom att ständigt ljuga om hur lycklig man är. Eller hur rik man är. Eller fastna i hur tjock man är eller ful. Eller kanske misslyckad.
Och sen ser man till att andra tror på det och så slipper man snacka om verkligheten. Eller leva i den.
Man bara lever i sitt problem. Eller sin lögn. Eller sin lycka eller olycka eller fanatiska tro eller nåt.
Och verkligheten då?
Som rätt många ändå lyckas vara i och på något sätt trivas i. Tror jag.
Jo det är väl det här att packa ihop en lägenhet medan man firar jul. Att klia ärr och tänka, att nähädå här ska inte deppas ihop för att folk man känner ligger och dör i soprummen i storstan. Nix, här ska tas itu med lagvrängartexter och avslöjas politiska galenskaper och pussas på barn och karl och skrivas brev och bloggas. Förlåt.
Jag har helt fastnat i ömkansträsket. Och skitit i allt. Er också såklart.
Horat med min egen skit kan man säga. Missbrukat gamla minnen. Vältrat mig i självömkan och fräst åt både goa grannar och älskade barn. Vägrat säga hur det är.
Men nu är det som det är.
Benet fungerar. Smalt och torrt och fult. Kryckorna är slitna och behövs fortfarande utomhus. Jorå, jag har lärt mig ta tre steg i taget i trapporna. Nej jag tänker inte ramla och bryta ett annat ben fast det kanske ser ut så, när jag far fram i megahopp.
Och jag tänker inte ge upp.
Snart flyttar vi. Och det känns sådär.
Det kommer någon annan som ska bo i min lägenhet. MIN. som jag har målat. Grrrr.
Fast jag får ju en annan. Större. Mer utsikt. Terass. Fiiiiin. Stort kök. Och sovrum till A som ska bo med mig.
Och ja... alltså man blir ju helt ställd och rörd och allt när man har en unge.
- Du Ebba
- Mm
- Nu ska du heta mamma sörru.
.
Ja vad säger man.
.
bilden hämtad från http://www.etsy.com
11 kommentarer:
Ha en riktig fin och fröjdefull jul. Kramas mycket. Hur man än tänker, känner, grubblar så är en barnakram eller en kram fråm den man älskar det härligaste som finns. Var rädd om dig i flyttandet.
Önskar dig och de dina en riktigt kärleksfull och god jul!
Lycka till med flyttandet och mammandet också!
Jag vet inte vad jag ska säga, du har redan sagt allt som finns att säga.
Ha det bra tjejen, ha det så jävla bra du nånsin kan ha det. Som jag sagt tidigare; du fixar detta, du är bara bäst. Var rädd om dig nu, ta hand om dig själv och lilla A och din man.
/Småländskan
Vet du, jag är alldeles övertygad om att den där självömkan är till för att läka och utveckla. Man måste tillåta sig att tycka lite synd om sig själv tills man blir kräkfärdig och får kraft att göra nåt åt "eländet" även om eländet inte är så jävla illa. Men man får passa sig för offerkoftan, den värmer klent i det långa loppet och så ska man passa sig noga för att bli bitter.
Nu har ju du inte några större talanger för just detta så jag är inte orolig.
Att sörja lägenheten är ju friskt, den var ju din och nu ska nån annan ha den....Det är ju som att göra slut men någon man tyckt mycket om.
God jul på dig Ebban, en riktigt god jul önskar jag dig!
Gott att "höra ifrån dig" efter så långt uppehåll. Började bli orolig att du blivit mer påkörd eller nåt.
Klart man kan få sörja även en lägenhet även om nästa är bättre på en massa sätt.
Ha en väldans bra jul.
Skönt att se att du inte har kravlat ner helt o hållet i ömkansträsket :-)
Mina erfarenheter har lärt mig att man FÅR vara nere i ömkansträsket och tycka synd om sig själv ett tag, man lär sig nåt och man kommer på att det går att kravla sig upp igen och pussa lite på mannen och barnen. Det är väl huvudsaken? Att man kravlar sig upp igen. Svennelivet är inte någon motorväg som går rakt fram hela tiden, utan precis som alla andra liv är det en liten o krokig grusväg ibland och man lär sig så småningom att (kanske) se ett nöje i det också :-)
En GOD JUL till dig och passa på att kramas o pussas ordentligt med mannen o lilla A
Alla har vi ett ömskansträsk som vi vältrar oss i ibland. Jag är också där ibland, som nu typ.
Det är klart du sörjer din lägenhet. Den var ju din borg, där du kunde gömma dig och känna dig någorlunda trygg. Den du skapat.
Det kan bli lite för mycket omställningar ibland. Man måste hinna med mentalt också.
Ha en underbar jul med dina nära och kära. De börjar bli rätt många nu. Kram
Jag måste erkänna att jag blev lite orolig där ett tag, men inte för att du skulle ha fått något återfall. Det är du för smart för.
Ebba. Det blir bra. Till slut. Och det vet du. Det är bara det att vägen dit möjligen är lite bumpig här och var.
Jag önskar dig en varm och god jul. Från hjärtat.
Kan inte låt bli, "Monas Universum" att undra, om du tror att återfall har med "smart" att göra?
Nåja, det jag ville säga , är -God Jul, och att det är så häftigt att läsa att du känner tacksamhet..för vet du, läääänge löäääääänge, så sa jag att just tacksamhet, är en känsla, den enda kanske, jag aldrig skulle kunna ha, och samtidigt ta ett återfall på..
Och så tror jag, idag också, fastän livet rasat på en bråkdels sekund..så kändes det iallafall..
Och vet du Ebba, jag har min lilla dotter sovandes precis intill...lilla dottern jag fick tillbaks, njut, gläds, uppskatta...skippa offerkoftan, och tapppa ALDRIG känslan av tacksamhet!
För vet du, när man tittar på sitt lilla änglabarn, med en känsla av totalt misslyckande, för att det där suget, övermannar en när man minst anar, när allt är på topp, å man tänker att, va fan..bara lite..så jag får nåt gjort..eller an koppla av en stund..eller nån annan korkad ide,..
Jo, när man då ser sin lilla prinsessa, och inser att man sviker, än en gång..Gahhh -den är tung!
Jo då, jag har kravlat mig upp förr, och ska straxt göra det igen, men hur som helst..man får inget gjort, man kopplar inte av...det är några timmars rus...och veckor, månader..med exakt samma "stampa i samma spår" som förr, långt ifrån värt det!
Kram E
Härliga människor!!
Ibland tror man ju att man är ensam i världen och fastnar totalt i ömkansträsket. Offerkoftan känns skönt mjuk och isen bäddar in själen så fint så.
Men gissa om det är skönt att sätta kranjäveln under en varm eldslåga... Nej det gör ont. Men gott.
Och E - du har rätt. tacksamheten är bästa sugstopparen ihop med den där lilla som ska bo hos mig - och grodprinsen såklart.
Så nu får brysigomeldarna värma och tårarna rinna och ögonen tindra för nu är det jul.
Gud vad jag älskar er!
Till E: Alla människor har ett val. Alltid.
Skicka en kommentar