Sånt där som att man är mamma och ändå inte....

Det är nu det händer det där jag vet måste komma.
Socialtanternas hägrande mammamål.
Att mina barn ska bo med mig.
Och jag längtar så det svider i mig efter att bara gå med på det. Helt egoistiskt ta hem båda tjejerna och säga tusen tack till deras familjer. Dom som gjort deras liv till vad det är.
Men.
Och ett par men till.
Man kan inte bara rycka upp ungar hur som helst och tro, att mammor är mammor bara för att dom en gång delade blodomlopp med ett ofött foster.
Så enkelt är det inte.
Och så länge som det finns den minsta lilla tvekan i den lilla- förlåt stora - skolflickekroppen, så kan jag inte med att säga, att nu förstår du, ska du och jag vara familj.
Den större av de två tjejerna är det inget snack alls med.
hon skulle rymma hemifrån om hon måste flytta till mig. Hon har ju hela sitt liv där hon bor nu.
Skola, kompisar, syskon, trygghet helt enkelt.
Och har inte alls knutit an till mig som den lilla.
Som ibland säger....
- Du Ebba, när jag flyttar till dig.... då.....
Men som lika ofta försäkrar sig om att
- Du Ebba, du vet jag har ju en annan mamma som jag bor hos och det måste jag göra för att annars går jag sönder.

Det är inte lätt det här.

Men... en gång var det inte bara svårt. Det var omöjligt.
En gång fanns jag inte alls för de här ungarna.
jag var bara den där som stack
som inte visste att mammor stannar.

Och min stora kille då? Han som krockade och fastnade i en gipsvagga.
Och har börjat lära sig gå igen.
Jodå.
han är kvar där på behandlingshemmet och säger, att han tänker börja om.
Inte med skitlivet utan med plugget.
Gud vad jag är tacksam för alla de här människorna som funnits, finns och fortsätter att finnas för mina ungar.
En dag ska jag ge tillbaka allt det där.
På något sätt.

Fast just nu... ja nu ska jag slåss för att just dom här ungarna får fortsätta att växa färdigt och bli vuxna som litar på, att man får ha det bra i livet. Just precis.
Ha det bra.