Jag gillar inte ungar.
Jo A. och hennes kompisar älskar jag ju. Och över huvud taget barn (eller vuxna) som jag lär känna och vet vilka dom är, brukar jag tycka om.
Ska man det?
Nä.
Speciellt gillar jag inte ungar i skolålder och uppåt som beter sig som treåringar. Fast då är det ju föräldrarna och andra medfostrare jag borde ge mig på.
Nä, jag ger mig nog inte på någon alls.
Fast... när ett åttaårigt barn inte tål att föräldrarna pratar med andra vuxna utan att barnet måste lägga sig i precis hela tiden....
Kräver total uppmärksamhet, till och med tar tag i förälderns ansikte och VRIDER det så att det bara kan se barnet och inget annat. Mitt i när föräldern pratar med en annan vuxen alltså.
Nä.
Det kan jag helt enkelt inte se på utan att undra vad i helvete som pågår.
Det barnet kommer att få major problems.
Är jag säker på.
För att inte tala om barnets omgivning.
A säger att hon hatar att vara med det barnet. För att man måste lyda hennes minsta vink. Annars springer hon till fröken och hittar på någon historia om att hon inte får vara med och bestämma. Och fröken går på det. Jodå, det är den där brevlådefröken jag skrivit om tidigare.
Ungen är intelligent. Kreativ. Och kan argumentera som en bra mycket äldre unge. Så det är lätt att tro, att det är ett socialt välanpassat barn om man bara hör på orden.
Men sen ser man.
och hör man
Men vad gör man?
Föräldrarna har bara ögon för sitt FANTASTISKA barn.
Minsta lilla frågetecken, minsta lilla försiktiga undran kring hur barnet leker med andra barn - leder bara till en lång harang om hur FANTASTISKT duktig ungen är. Och att andra barn kan ha lite svårt att hänga med.
Jahaja. Det har dom helt klart. Inte för att det är så svårt rent intellektuellt men för att det inte är roligt att vara slav.
...och fortsätter
- det är ju ingen som vill va me na. (så säger dom här när dom menar vara med henne) för då får man alltid skäll av dig. och så pekar hon på brevlådefröken som blir helt knallröd.
Och det är ju sant.
Men så får man väl inte säga? eller?
Ja vad ska man göra?
Som mamma. Eller som vanlig vuxen som väl borde bry sig. Eller?
3 kommentarer:
Nej, man måste verkligen inte påstå sig älska alla, varken vuxna eller barn.
Och det svåraste som finns är att tackla de föräldrar som inte kan se några fel eller brister hos sitt barn.
Ingenting är känsligare och ligger närmre hjärtat än ens barn, därför blir det så svårt att prata om ett annat barns tillkortakommanden, eller mindre trevliga sätt.
Just därför är det så viktigt att försöka mötas utan fördomar och fördömande och ändå kunna påpeka önskade beteendemodifieringar,
samtidigt är det viktigt att rannsaka sig själv och se vad det är i motpartens beteende som gör att man reagerar negativt - oavsett vad det gäller.
Med risk för att det blev luddigt hoppas jag att du misstolkar mig rätt!?
Instämmer å det bestämdaste! jag får bita mig i tungan bigtime, speciellt när barn anser att de alltid ska ta första platsen. Hurr och fy...
samtidigt är det viktigt att rannsaka sig själv och se vad det är i motpartens beteende som gör att man reagerar negativt - oavsett vad det gäller, jag får bita mig i tungan bigtime, speciellt när barn anser att de alltid ska ta första platsen. Hurr och fy.
Skicka en kommentar