Utan nödbroms!

Man har ben. Och en jävla rumpa.
Det är det som finns kvar efter två timmar på hala brädbitar i iskall vispgrädde.
Resten ligger avdomnat i en hög under sängen. Benen och rumpan vibrerar ovanpå sängen, liksom skrikande efter någon sorts välgörande salvor.
Och man säger med djupt eftertryck, att den sortens övningar måste vara djupt oanständiga.

Alltså...
Iklädd nya konstiga trikåer med vidhängande mössa tar man sig ut till ett ställe som kallas start. Men lika gärna kunde ha hetat mål. För det var liksom till starten man kom när man kom till målet. En lång jävla utflykt helt i onödan alltså.
Nåja.
Där vid starten skulle man lära sig vad som är fram och vad som är bak på ett par smala brädbitar som visade sig inte alls vara bräder av trä utan mer en sorts plaströr man plattat till och lagt såpa under.
Mitt på rören fanns små piggar och en liten nypa man skulle ha kring stortån. Som knappt fick plats i det som minsann kallas pjäxor utan att ha ett dugg likhet med sådana doningar man i allmänhet förknippar med det jag trodde hette skidor.
Fast man fick säga löparskor också om man ville. Eller skidskor. Inte att förväxla med skridskor som är ett helt annat äventyr man nog tänker hoppa över.

När väl de där såkallade skorna klämts fast både runt fötterna och i de där sakerna på rören skulle man liksom röra sig framåt medan man tog stöd av ett par andra rör som skulle hållas i händerna. Längst ner på dem fanns (finns) såsslevar med hål i. Tamigsatan. Hur man ska få upp såsen kunde ingen förklara.
Man skulle bara koncentrera sig på balansen och strunta i såsen.
Ja. Så det var bara att grabba tag i rörgrejjerna, sno fast snöret runt handleden för att man skulle få med sig eländet, och så föra fötterna långsamt, en i taget - framåt i de där fördjupningarna som kallas spår. Och som ska hållas under fötterna.
Först gick det faktiskt riktigt bra. En fot i taget och en pendlande rörelse från höften och i motsatt axel. Men sen.
Jag kan berätta för sydligare belägna bloggläsare, att här, rätt nära något som heter höga kusten är det just precis så. Högt. Jag kan meddela, att man kan inte bli så hög på något alls man skjuter in i sina blodådror eller röker eller intar knaprande som de berg som skjuter i höjden i den här trakten.

Just när pendelrörelsen kändes riktigt rimlig kom just en sådan höjd. Eller en liten stigning. Som han sa, den där jag är ihop med. En liten stigning. Jo pyttsan. Här talar vi bergstoppar. Ni som är insatta... K2... jag säger bara K3.
Och de tillplattade rören under fötterna är liksom inga spikskor med grepp för att ta sig uppför isbranter.
Nej.
Och spåren man skulle hålla fötterna i är inte försedda med krokar eller öglor. Inga rep ligger färdiga att fästa sig vid.
Här gäller något helt makalöst. Man ska saxa sig upp. Alltså inte ta fram en sax och klippa hål på berget som då skulle visa sig vara en kuliss i papp. Nej.

Man ska föra sig som en anka.
Liksom skära in skidjävlarna i isen. Vaggande från sida till sida utstötande hurtiga rop.
Det gör man inte.
Man svär en ramsa och tänker, att den som såpat in skidjävlarna ska få veta att han lever.
Men man tar sig upp.
Faktiskt.

Det är bara det, att sedan ska man ta sig ner också. Och då finns minsann ett par väl inkörda spår att hålla fötterna i. Men inga bromsar. Inget nödhandtag att dra i. Inget annat än en gäll stämma att yla med.
Och en relativt liten bakdel som inte duger till motvikt. Än mindre till dragg eller ankare.

Behöver jag säga mer?

Än att det var ett fem kilometer långt jävla spår genom den mest fasansfulla alpterräng man kan föreställa sig. Och att jag inte är lagd åt S/M -hållet när det kommer till tillfredsställande aktiviteter.

Och när jag tänker efter så minns jag den där gången i skolan när det var skidåkning. Jag gillade det inte den gången heller.

inskannat och annat

När man läser till en tenta som man missat att ta reda på vilken litteratur som verkligen ska läsas in och det visar sig att man läst fel... Jorå.
Och så kommer man till sista föreläsningen innan själva tentan och inser det.
Skaffar rätt lunta.
Blåläser
och skriver mer än godkänt.
Då kan jag säga, att man är rätt nöjd med att vara född med en kamera i skallen.

När man sedan, för vilken gång i ordningen, måste förklara sig eftersom man lyckats svara på flera av frågorna med exakt samma ord som står i böcker och kompendier.... fast det torde vara uppenbart, att man i en övervakad tentamen inte kan smuggla med sig fem kilo böcker, bläddra fram rätt sida och rätt rad att fuska med... blir man trött. Och jag förbannar mitt dåliga omdöme. Jag kunde ju kastat om ord, lagt meningar i annan ordning. Använt synonymer. Som jag brukar när jag haft lite mer tid. Men nu kastade jag bara ner det jag läst. Rakt av.
Fan också.

Skiter i det nu.
Stoppar huvudet i nästa lunta och fotograferar paragrafer. Kan vara bra att ha dom inskannade. Skiter i om det blir nya frågor om fusk. En dag när jag sitter där jag tänker sitta, i rätten för att försvara någon människa eller för att döma i något mål om jag någonsin kommer så långt, då ska jag rabbla lagar och paragrafer ordagrant så att folk tappar hakan i ren förskräckelse. Typ.
Gissa om somliga Ebbor ska njuta av att ha brottsbalken i huvudet. Och kunna berätta vilken sida herrarna ska slå upp för att själva kontrollera riktigheten i formuleringen.
Och gissa om alla dom där tillämpningarna ska få ett eget fack i hjärnvindlingarna. Ha! Ja jävlar vad roligt det ska bli att dra fram något gammalt rättsfall och dra det ur huvudet innan man delar ut en utskrift a la gammal fin amerikansk deckare.

Nåja.
drömma kan man

Just nu är verkligheten en annan.
Nästa gång ska jag samla synonymer och stuva meningar.

Idag ska jag ut på ett par långa trägrejjer som heter skidor och som vissa byxklädda grodor har köpt och tror att en donna från storstan ska kunna få fart på.
Ska bli intressant. Man lär ska stå på mitten, föra dem framåt i ett par förpreparerade spår och .. ja sen vet jag inte. Man har ett par märkliga käppar att hålla balansen med.
Det blir att rapportera... kan jag tro.

Ha en bra dag hörrni!

©Ebbas dotter A.

Snor ord av A:

Jag har bländat solen

och gjort månens skugga

Alla molnen lyder mig

när jag andas ut

Jag har ritat träden

och gjort barken kritvit

Snön på marken smälter fort

när jag ropar vår

Jag är bäst i världen

jämfört med mig själv då

För att ingen annan kan

se det jag kan se

Nej jag har inte hjälpt henne med något annat än en sko. Och stavningen på världen. Sen har hon räknat stavelser och hittat på alltihop. Som hon skrivit med stora bokstäver på ett blädderblock.

Och så frågade hon mig om man fick göra så att två rader hörde ihop fast man bytte mitt i.

Som på sista två raderna alltså.

Fast det är klart, vi har skrivit massor av dikter tillsammans sen hon flyttade hit till mig. Massor med rim och massor med meter och massor av stavelser och sånt.

Så hon vet precis hur man räknar ut betoningar och stavelser. 

- Fast jag kan inte skriva på datorn sörru.

- Snart kan du

- och då ska jag ha en blogg

- eller ett konto på poeter?

- vad betyder det?

- att man har en egen sida på ett ställe där folk skriver poesi och där alla kan läsa.

- jaha. Det ska jag inte. För då kan vem som helst sno.

Jahaja. 

Så det är väl bäst att skiva ©Ebbas dotter A.

snart så....

- Jag ska ha en egen blog som heter bästabloggenforever.
- och var har du lärt dig engelska då?
- på TV sörru
- och sen blandar du ihop det till svengelska?
- jupp
- OK
- Haha det är också engelska
- OK? Jahajajustdetja

Så snart har man en liten konkurrent här på nätet. En liten ettrig en. Och söt.

- Men då måste jag ha en egen dator.
- nä
- joho
- du får låna min ju.
- Då måste du säga lösenordet.
- Nix. Du ska få ett eget när du har lärt dig stava till multiplikationstabellen.
- haha det kan jag redan.

Just det. Det kan hon. Säg något en förstagluttare inte kan.

välja rätt

Min lilla prinsessa läser min blogg. Och säger att hon ska ha en egen när hon lärt sig stava till allt. Det har hon snart.
Men i går när hon läst vad jag skrivit sa hon att:
-Haha du fick välja!
- Va?
Sa jag då alltså, som inte förstod något alls som vanligt. Jag har märkt att morsor sällan gör det.

- Och så valde du rätt sörru.
- Öh?

Sen fick jag världens största kram och en liten röst viskade i örat att hon läst att jag skrivit att jag måste ta hand om henne i stället för babysen på nätet.

Jorå.
Man sköter sig.

hinner inte

Det är skit vad jag missköter den här babyn. Bloggen alltså.
Här ligger den obytt, skitig och tyst medan jag hoppar mellan lådor skåp och böcker.
Och försöker vara heltidsmorsa, student och restauranganställd på en och samma gång.
Jorå, det får plats en massa kärlek också.
Men bloggstackarn får vara.
Lessen...

Grytlappar, Hannas och andra galenskaper

Man kan bli hög på nästan vadsomhelst. Eller vad sägs om den där mannen som samlade grytlappar. Det var det enda han kunde få orgasm av. En grytlapp (helst virkad) gniden mot snoppen.
Jorå. Och han blev helt till sig om man hade grytlappsstring. Jag fixade en sån på kul... lilla snöret inlirkat i virkningen bara... inte svårt.
Tror att han hade ett helt skåp fullt med olika sorter som han alltså inte använde i köket. Eller, jo, det gjorde han ju. Men inte till grytor, bara till annan sorts hetta. (för honom var det i alla fall hett)

Jag tänker på såntdär när jag packar upp i nya lägenheten. Alltså inte just bara på honom utan på hela mitt jävla liv. Alla märkliga människor jag träffat. Och alla konstiga platser jag sovit på. Alla underliga sätt man kan tjäna pengar på utan att bryta mot något annat än skattelagstiftningen.
Den kan förresten få mig att gå bärsärk.
Hur man bestämmer skatteuttaget i det här landet. Och hur man tänker när man pratar om vad de där pengarna ska användas till.
I någon del av svenska folkets historia måste man ju ha insett, att alla inte kan klara sig på eget arbete om de ska överleva och ha det någorlunda drägligt.
Närsynta, enarmade och allmänt skruttiga personer kunde väl knappast få mat för dagen i jägar- och samlar-samhället?  På den tiden ansågs det antagligen att det var fint att vara fet. Det brukar ju anses, att sådant som är svårt att uppnå är fint. Då var det fint att slippa röra på sig... man kunde anlita andra att jaga och samla, bära vatten och ordna ved...
Idag är det fint att vara mager. Det är svårt att uppnå... tydligen.
Det är de rikaste som kan vara magra.... De fattigaste är hänvisade till att äta sånt som är billigt.

Och då kommer ju det där knasiga inlägget i Hannas blogg (politikern ni vet, som pratar om att lägga skatt på övervikt... eller nja, han sa inte riktigt så, men innebörden blev ju sån) i ett annat perspektiv.
De fattigaste, de som inte haft tillgång till bra mat, sunda livsvanor (som är dyrt) ska alltså beskattas för att de är fattiga?
Ja... alltså den rådande politiken inom det borgerliga blockets aktiva blir ju på det sättet väldigt tydligt åskådliggjord.
Vi ska beskatta de fattigaste för att de är fattiga!

Bild: Fernando Botero

Så nu vet vi.

Säger hon som sovit under broarna men nu kommit upp sig och funderar över hur erfarenheterna av hur integritet och självrespekt på något sätt överlever också bland uteliggare och gathoror kan vara till nytta i ett liv som förmodligen hamnar på den sida av samhällsstrecket som befolkas av akademiker ... och möjligen rätt välbetalda sådana.

Nog är det en utmaning.

Men än ett tag ska somliga Ebbor skala lök. Och om akademikerlivet suddar ut solidariteten med dom människor som har det värst då är det bättre att vara lökhackare än att hacka i sig de fina salongernas jargonger.

Ebba nyårstalar ...oops!

Nej idag skulle inte jag heller rösta på sossarna. Om det var val och det såg ut som det gör med ett parti som spretar åt alla håll och inte har någon ideologiskt tydlig riktning och till det saknar en trovärdig partiledarkandidat.
Det är klart att siffrorna, de där som mäter hur många som skulle rösta på de olika partierna, avspeglar just det. Att socialdemokraterna liksom inte går att definiera som ett parti man kan tro klara av en regeringsställning.

Men det betyder ju inte, att man självklart skulle rösta på något annat parti. I alla fall inte något som befinner sig på andra sidan blockgränsen.
Inte heller betyder det, att man i framtiden skulle låta bli att rösta rosenrött.
Ifall ideologin blir synlig och tydlig. Och om det visar sig finnas en god stadsministerkandidat i den som partiet så småningom väljer till sin ledare.

Det är ännu ganska gott om tid till nästa val.
Det är dessutom så, att ett parti som hittar tillbaka till solidaritet och jämlikhet som grund för en ideologi som kan få växa fram och i lagom takt presenteras för ett folk, kan visa sig bli just det som behövs för att hjälpa folket att återfå hoppet om välfärdsstaten, den som bygger på allas lika värde i stället för det som nu sker - tvåtredjedelssamhällets utslagningsideologi.

Så låt oss inte tro, att socialdemokratin är på utdöende. Låt oss tillsammans bygga med de grundstenar som redan finns i partiet - bygga långsamt, hållbart och solidariskt.

Så kan vi nog gå in i det här året med hopp om en god framtid.

..