tisdag 4 augusti 2009

Det är inte så ofta jag gråter. Men i dag har jag pratat med ett av mina barn.
- Hej mamma sa någon jag inte känner.
Det är klart att jag svarade, man svarar när någon hälsar.
- Hej.
Sen blev det tyst längre än det går att överleva pesten.
Då suckade barnet jag inte känner och som förresten knappast skulle kalla sig barn, dom gör inte det när de är tonåringar.
- Är du också blyg?
Att en unge kan komma på att säga något så intelligent.
Jag suckade jag också och sa att det är jag.
-Dåså. Har du epost?
Och så växlade vi epostadresser och la på luren.
Sedan grät jag och fick stå i löken på jobbet för att det är där man står när man gråter.
Kan man ha en bättre arbetsplats när man behöver låta det rinna över?
Fy fan, och jag ska läsa juridik och bli en hård typ.

Men jag skrev i alla fall något på mailen och skickade iväg det och nu kollar jag mailen varenda rast. Som om jag väntar på något.
Jo jag gör väl det. Och tänker att det här har jag väntat på i fjorton år.

1 kommentar:

Comvidare sa...

Gåshud, gåshud, gåshud. Önskar jag visste var du bodde så jag kunde åka dit och göra "high five". Det här är ju så mäktigt att det svindlar i magen. Hurra, hurra, hurra.