Den här dagen började med kallt vatten. Varmvattenpannan (eller vad det nu är som gör att det kommer varmt vatten ur duschen) hade lagt av. Och jag som inte duschade i går eftersom jag inte kom upp ur sängen på hela dagen blev såklart irriterad. Tills jag kom på att här stod jag och var irriterad över att det inte kom varmvatten ur kranen i mitt eget badrum. En sån skitsak.
För ett år sedan kunde jag vara glad om jag hade en kran. Någon annans kran eller en kommunal.
När det är så lätt för mig - som själv var i skiten för ett år sedan - att glömma bort att vara tacksam för den lyx som är vardag för de flesta i det här landet, hur lätt ska det då inte vara för dem som aldrig saknat en kran.
Och faktiskt, jag förstår lite lättare hur det kommer sig, att man kan glömma dem som är fattiga. Så länge man själv inte har allt finns det ju alltid de som har det bättre, så man själv kan anse sig fattig. Och därför identifiera sig med de fattiga och inte själv behöva ge upp något, ge bort något eller ens dela med sig.
Har jag en enda dag erbjudit någon av de hemlösa en dusch??? Nej det har jag inte.
Har jag ens bjudit på en kopp kaffe? Nej det har jag inte.
Ger jag dem ett leende och en hundring i handen när de tigger? Nix.
Och så skyller jag på att om jag själv fått en hundring hade den gått till droger. Ja, men... vaddå, om jag hade sluppit torskarna... äh, jag vet inte vad jag vill säga med det här.
Men i alla fall gick den där irritationen över det kalla vattnet över i en sorts tacksamhet över att ha en egen vattenkran. Och så har jag kommit på att jag nog ska vara lite mindre tvär mot folk som behöver det jag numera faktiskt har...