Det där att inte ha en historia... plötsligt står den ändå där och pockar på uppmärksamhet.. Han heter Peter och vet hur jag suger.
Han har inte slutat göra blåmärken med stål.
Han går med spretiga ben och rör hela ansiktet i oregelbundenheter
och han skränar över hela gatan. "Ebba menvafaan"
Jag är på väg till min lägenhet tre trappor upp med badkar och öppenspis.
Jag är utan blåmärken i armvecken och har slutat se ut som ett russin.
Jag vänder mig mot gatstenarna och ber.
Snälla låt mig hitta ett brunnslock som ger vika så att underjorden kan gömma min irrande blick.
Men gatstenarna hör aldrig mina böner.
"Jag har lagt av" säger jag när Peter vinglat fram till mig, flinande över hela ansiktet.
"Fan, jag har lagt av och har ordnat det för mig. Kom inte och sabba nu"
Vad gör han här - hinner jag tänka.
Sen svartnar det i blicken och lägenheten fylls av det som händer.
Peter har Micke med sig
och en kniv
mina skulder
tre timmar senare sätter kirurgen den sista suturen och säger att jag nog får passa mig för solen.
Det kommer att bli fula ärr.
Konstigt nog känns det lite bra att det blir det. Fula ärr. Som att det äntligen finns något att peka på när jag säger att jag har en del att läka.
Men senare, flera dagar senare när vettiga människor fått mig dit jag annars skulle gått med död kropp tänker jag, att nu kommer jag aldrig undan.
Poliskameran tar mitt fula porträtt, namnen och berättelsen om mitt liv i deras händer.
För första gången har jag som sålt min kropp fått ett kvitto
När jag läser raden där det står vad man betalat för ser jag varans namn.
Våldtäkt
Men något pris kunde polisen inte skriva ut.
tisdag 16 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar