ja man har väl blivit ett sånt där svin...

Jag var fjorton år och tre månader tror jag.
Och gick in på banken med ett stulet id-kort och en lika stulen utbetalningsavi. Och en troskyldig min.
- ja det här kom till mormor och hon kan inte gå till banken själv för hon har brutit lårbenshalsen.
- jaha. Sa bankkvinnan
- Ja och hon ville att jag skulle hjälpa henne att ta ut de här pengarna så hon kan köpa mat.
- Mm. Har du ditt leg?
- Nej jag är bara fjorton så jag har inget men jag har ett busskort.
- Jaha får jag se på det då.
- Mm.
Och så visade jag upp ett busskort jag också hade stulit och på det hade jag pillat in mitt fejs. Det var ett busskort man kunde använda i Dalarna tror jag. I alla fall var det inte något SL-kort.
Sen var det bara att sträcka fram handen och få hundralapparna.

Nej jag minns inte vad jag gjorde med de där pengarna. Man minns sällan sånt man gjort med det som är stulet. Såna pengar är nästan som leksakspengar. På ett sätt värdelösa.

Och så är det väl med människorna man stjäl från också. Dom är liksom värdelösa. I fantasin blir de kapitalistsvin som ändå inte behöver mer än de redan har.

Och när man stjäl från affärer låtsas man att man bara tar från stora kedjor och då drabbar det ju ingen enskild.
Man blir dum i huvudet alltså. På något sätt.
Fast jag vet ju att en massa folk som avlider på offentliga toaletter har haft massor mellan öronen. Hade kunnat bli vad som helst som kräver att man ska kunna tänka.
Och jag har tänkt många gånger att jag kastat bort en massa möjligheter jag själv haft.
Jag hade säkert kunnat vara färdig med studierna, hunnit tjäna en massa pengar och blivit en såndär man stjäl från utan dåligt samvete om jag använt skallen på ett annat sätt.

Och då hade jag inte suttit som nu och tänkt, att det var bättre att slippa vara rädd för åskan.
För då hade jag antagligen inte kommit ihåg att när jag inte ägde något så var jag aldrig rädd för att förlora något.
Det är en rätt otäck grej det där med att äga.

Man äger, blir rädd, skaffar vapen eller gömmer sig själv och det man äger. Slutar umgås med människor som man är rädd för - och man är rädd för såna som man tror ska kunna ta det man äger.
Samtidigt måste man väl ha någonstans att bo, något att ha på sig, stolar och bord och sånt. Om man ska ha barn och kunna leva som folk.
Men måste man verkligen äga så många grejjer? TV-apparater och telefoner och fler glas än man behöver.

Jamen tänk om man måste flytta.
Wow.
Ja, jag hade ju inte kunnat flytta från storstan om jag hade ägt en massa.
och då hade jag blivit kvar i träsket.
Som om jag hade varit i träsket ifall jag ägt en massa.
Fast om det hade varit så. Om jag hade ägt en massa grejjer och ändå suttit fast i skiten. I en villa i förort, då hade det kanske verkligen varit helt kört. För då hade jag nog inte klarat av att lämna alltihop och börja om.
Grejjer är farliga saker det.

Man kan ju råka ut för en tjuv.