Navelludd

När man sitter med en liten som är fullkomligt nöjd finns det liksom inget som kan slå det.

Inget kan vara bättre än att kunna ge precis det en såndär liten människa kan behöva.

Att man liksom har allt.

Och är allt som behövs. 

Att jag inte fattat det förut är ju helt ofattbart och väldigt sorgligt. Och att det finns en massa andra mammor och pappor som inte fattar att dom räcker, att dom duger och att dom har allt en liten behöver det är.... ja alltså otroligt sorgligt.

Fast det är klart, man måste ju ge det man har då. Och vara det dom behöver, dom där små.

Om man inte vill det eller kan det så är man ingen bra mamma eller pappa.

Och jag har varit en usel morsa.

Det pinar mig och plågar mig både dagar och nätter det. 

Inte så att det gör mig till en dålig morsa nu. För nu vet jag att jag duger och att jag räcker till och att jag gör det jag ska.

Men ändå. Att jag missat så mycket och att mina barn har missat mig. För att jag skitit i dem. Jamen det är ju sant. Jag var inte intresserad av något annat än mig själv och mina droger och mitt elände och mitt ego. 

Sånt hittar jag när jag sitter och pillar navelludd och tycker synd om mig själv. 

Jo jag gör det rätt ofta faktiskt. Fast jag förnekar det, jag ska ju glittra med ögonen och vara stolt över vad jag klarat. Det där med att bryta med det där livet. Att fixa att ta hand om alltihop. 

Ja det är klart att jag är stolt över det.

Men naveln är full av ludd som behöver pillas ut. Och det är ingen vacker syn det där luddet.

Man får samla ihop det och försöka ta det till någon lämplig papperskorg där inga barn kommer åt det.

Och sedan drunkna i att vara mitt i blöjor och sommarlov.

Och veta att man duger.

För att minstingen ligger där och är nöjd med precis det man har kunnat ge. Inget mer behövs.

Det borde räcka, hur mycket ludd man än måste pilla ut ur naveln.