När man nu har dem

Jag fick en kommentar på förra inlägget. En bra sorts kommentar, jag gillar såna.
Där stod att man kan börja om och börja leva ett annat liv även om man har en massa saker man måste göra sig av med.
Först tänkte jag att jag inte visste något om det eftersom jag aldrig ägt en massa grejjer. Förrän nu alltså.
Men sen kom jag på att det är samma sak att vara fast i vad som helst.
Man kan sitta fast i sig själv eller i droger eller i någon annan människa. Vad man än tror att man måste ha för att överleva.
Och då blir man rädd. Det är det enda jag kan komma på som gör att man blir rädd egentligen. Man blir rädd för att mista det man äger eller behöver eller tror att man måste ha. Fast man egentligen inte behöver vara rädd för att mista något alls eftersom man kommer att upptäcka att det inte var det man trodde.
För att man överlever inte för att man har droger eller grejjer eller folk.
Ungar vet en massa om sånt.
Jag pratade med min skolflicka om det där och hon sa ungefär såhär:
- att om man ska leva får man passa sig för döden.
Och det har hon ju rätt i.
- Men du.. hur gör man då? Frågade jag henne.
- Äh, man käkar och skiter och har kul.


OK.
Man käkar och skiter och har kul. Så då så.

Allt det där andra kan man lämna åt andra att hålla på med. Eller förresten, det skadar säkert inte att äga en kastrull eller två. För någonstans måste man ju koka sina nyplockade potatisar!
När man nu ändå har dem.